onsdag 31 mars 2010

Termometergate - mycket väsen för ingenting


Vi här på Uppsalainitiativet kan som första svenska media berätta att ett mindre fel har avslöjats i de markbaserade temperaturmätningarna, som ligger till grund för de dataserier över den globala medeltemperaturen som publiceras av bland annat NASA och Hadley Centre. Ett stort antal volontärer har undersökt mätstationer över hela värden och funnit att mer än 80% av termometrarna har blivit placerade upp-och-ner, och därigenom fått kyla att se ut som värme och vice versa. Om man justerar den globala temperaturserien (rött) för detta misstag så får man följande kurva (grönt):
Naturligtvis kommer klimatskeptikerna att försöka utnyttja detta obetydliga misstag i sin tarvliga argumentation, men så länge det här inte finns i Science eller Nature och sedan citeras i en IPCC-rapport är det helt irrelevant. Dessutom är en sjunkande global medeltemperatur under 1900-talet på intet sätt ett tecken på att klimatmodellerna eller teorin om antropogena klimatförändringar är fel. Skillnaden mellan den gamla och den nya kurvan är inte statistikt signifikant, och den korrigerade temperaturkurvan ryms väl inom klimatmodellernas felmarginaler. Med lite justeringar av modellernas många parametrar kan säkert överensstämmelsen mellan modeller och observationer förbättras. Det är så vetenskapen gör framsteg, och inte genom en massa amatörer som springer omkring och fotograferar väderstationer.


I ett mejl som hackades på torsdagsmorgonen och lades upp på en server i Turkiet så kommenterar klimatforskaren Michael Mann det inträffade så här: "Låt oss se det från den ljusa sidan. Nu behöver vi inte gömma nedgången. Och hockeyklubban har bara bytt lag." Inga hackade mejl från CRU eller NASA fanns dock att tillgå för att få veta deras uppfattning i frågan. Att hacka mejl är naturligtvis förkastligt.


Slutligen så vill vi påpeka att om det skulle bekräftas av IPCC att temperaturen har sjunkit under 1900-talet, så innebär det endast att situationen är värre än vi tidigare har trott. Kyla dödar trots allt betydligt fler människor än värme, och det är därför bråttom att vidtaga åtgärder på global nivå. Endast en rejäl beskattning på koldioxid kan vända utvecklingen.


måndag 29 mars 2010

Recension: Storms of My Grandchildren


Att Storms of My Grandchildren är James Hansens debutbok är i förstone en smula förvånande, med tanke på hur etablerad han är i vetenskapssamhället och offentligheten. Han är en av världens främsta klimatforskare och chef sedan nästan 30 år tillbaka för NASA Goddard Institute for Space Studies. Sitt publika genombrott nådde han då han 1988 vittnade om klimathotet i den amerikanska senaten, och han har sedan dess i takt med klimatfrågans klättrande på den allmänna agendan kommit alltmer i rampljuset. För sin kompromisslösa principfasthet har han fått både ros och ris, och på klimatförnekarbloggar som exempelvis The Climate Scam används hans namn mer eller mindre som en svordom.

I boken får vi lära oss om klimatfrågans naturvetenskapliga grunder, med särskilt fokus på återkopplingar, strålningsbalans, koldioxidens klimatkänslighet, och slutsatser baserade på paleoklimatologiska data. Som jag förklarat i ett tidigare blogginlägg finns mycket kunskap att hämta i den gångna årmiljonens istidscykler, vilkas enorma temperaturvariationer pekar på starka positiva återkopplingar. Hansen förklarar detta betydligt mer på djupet, utan att framställningen för den sakens skull blir särskilt svårläst. Dessa istidsdata stödjer en klimatkänslighet om cirka 3 °C per fördubblad koldioxidhalt (ungefär mitt i det av IPCC angivna trolighetsintervallet [2 °C, 4,5 °C]), men Hansen betonar att i den siffran ingår bara relativt snabba återkopplingar som t.ex. vattenånga och snötäcke, medan långsammare återkopplingar, speciellt inlandsisarnas utbredning, tillkommer, vilket gör att vi långsiktigt får räkna med större temperaturhöjningar än så. Han bedömer att vi är mycket nära att sätta igång en irreversibel dynamik i Grönlands och Västantarktis isar som gör att dessa helt enkelt försvinner, och det är bl.a. därför han reviderat ner den atmosfäriska koldioxidhalt han anser kan accepteras utan alltför katstrofala risker från 450 ppm till 350 ppm – den siffra som inspirerat 350.org-rörelsen och som ligger betydligt under dagens halt om närmare 390 ppm.

Men det skall bli värre. Ytterligare relevant information finns att hämta i data från kenozoikum, den epok som sträcker sig 65 miljoner år tillbaka i tiden. Av särskilt intresse i Hansens framställning är den plötsliga temperaturhöjning - med tillhörande massutrotning - för 55 miljoner år sedan som han kallar PETM (Paleocene-Eocene Thermal Maximum). Den troligaste direkta orsaken till detta maximum är ett plötsligt1 läckage av metan från djuphavssediment, vilka innehåller långt mer metan än den i sammanhanget mer uppmärksammade sibiriska tundran. Men vad berodde läckaget i sig på? Det är av avgörande vikt att förstå om det var en extern faktor (som t.ex. ett stort asteroidnedslag) eller ett återkopplingssvar på att det redan var varmare än på länge. I det förstnämnda fallet utgör PETM-katastrofen inget större bekymmer för oss idag, medan det senare fallet skulle peka på att vi själva riskerar att utlösa något liknande. Och dessvärre pekar en viss systematik i tajmingen hos andra PETM-liknande utbrott under kenozoikum på att det är en återkoppling. Hansen går så långt att han - i strid med klimatvetenskapens mainstreamuppfattning och vad vi sökt förklara i en tidigare UI-bloggpost - räknar med möjligheten att detta ihop med inlandsisarnas avsmältning kan trigga igång det ultimat skenande klimat som försätter vår planet i ett Venusliknande tillstånd och som därmed gör slut på både mänskligheten och allt annat liv. På s 236 sammanfattar han sin bedömning av risken för detta: "Om vi bränner all vår olja, naturgas och kol finns en påtaglig risk att vi får en skenande växthuseffekt. Om vi dessutom bränner all oljesand och all oljeskiffer så betraktar jag Venussyndromet som bombsäkert."2

Tungt värre. Framställningen lättas dock upp av att de vetenskapliga partierna varvas med berättelsen om Hansens egen kamp och möten med forskare, statstjänstemän, politiker och journalister från 2001 och framåt. Detta ger boken en narrativ struktur som bidrar kraftigt till dess läsbarhet och rentav gör den till en pageturner. Hans personliga möten med politiker går hela vägen upp till vicepresident Dick Cheney, vars ensidiga förtjusning i andra faktorer än koldioxid bakom klimatförändringarna alltför väl känns igen från annat håll.3 I en diskussion i Vita Huset med klimatförnekarnas frontfigur Richard Lindzen har Hansen de mest solida vetenskapliga argumenten men förlorar ändå då Lindzen har mer slagfärdiga oneliners och dessutom inte drar sig för att ljuga (s 56–58).

Hansen är inte rädd att gå vidare från de renodlat vetenskapliga frågorna och uttrycka sin åsikt om energi- och miljöpolitik – åsikter som ibland övergår i helig vrede, som i avslutningen till ett öppet brev i juli 2008 till Japans premiärminister:
    Slutligen, premiärminister Fukuda, vill jag tacka dig för att du hjälper till att klargöra för övriga G8-ledare hur bråttom det är att skrida till handling i klimatfrågan. Får jag lov att ge ett förslag på hur du skall kunna väcka deras uppmärksamhet? Om ledarna finner idén att fasa ut alla utsläpp från kolförbränning, och att se till att alla okonventionella fossilbränslen stannar under marken eller används enbart med nollutsläpp, vara alltför besvärlig, då skulle de istället kunna gör sig omaket att att lägga en kort stund på att skriva ett brev till kommande generationer.

    Brevet tänker jag mig skall förklara att ni ledare inser konsekvenserna av er passivitet på dessa punkter: att ni åt era efterlevande överlämnar en planet med oceaner under uppvärmning, inlandsisar på väg att falla sönder, stigande havsnivåer, allt mer extrema klimatförhållanden och massutrotningar, men att ni tyckte att det kändes alltför besvärligt att stöpa om våra energisystem och att stå upp mot de affärsintressen som insisterade på att bränna alla våra fossilbränsletillgångar intill sista droppen. Genom författandet av ett sådant brev skulle ni åtminstone försäkra er om en korrekt bild av er roll i historien.
    (s 187)
Att på Hansens vis blanda vetenskap med värderingar är inte oproblematiskt. Att de vetenskapliga rönen leder till ett politiskt engagemang är i sig gott och väl, men om det kan misstänkas ett flöde i motsatt riktning – att det politiska engagemanget påverkar vilka resultat forskningen landar i - är det mycket olyckligt. Något sådant läckage i fel riktning kan jag inte belägga hos Hansen, men blotta det faktum att han med sitt samhällsengagemang öppnar för misstänkliggörande är ett problem. Samtidigt kan jag omöjligt klandra honom för hans val: han har funnit en avgrundslik diskrepens mellan vad som behöver göras för att lösa klimatkrisen och vad våra politiker och makthavare faktiskt gör, och han vill inte att hans "barnbarn, någon gång i framtiden, skall ha anledning att se tillbaka och konstatera att morfar insåg vartåt det barkade men inte sa något" (s xii).

Överhuvudtaget spelar Hansens tre barnbarn Sophie, Connor och Jake en framträdande roll i boken, vilket bidrar till den moraliska (eller moraliserande om man så vill) kraften i boken. Författarens brinnande engagemang löper genom hela boken utan att gå över gränsen till patetik, möjligen med undantag för den stilistiskt sett mindre lyckade science fiction-novellen på s 260-269. Bokens personliga anslag flaggas redan i titeln: det mest klichéaktiga hade givetvis varit att kalla den "Storms of Our Grandchildren", men Hansen talar istället om "Storms of My Grandchildren".4

Hansens bok är mycket bra, engagerande och viktig, och jag rekommenderar den varmt för var och en som intresserar sig för klimatvetenskapen, inklusive klimatförnekare som Peter Stilbs och Sten Kaijser.5 Både Stilbs och Kaijser brukar orera om (a) hur totalt oförutsägbar klimatutvecklingen är och (b) hur frikopplade alla klimatmodeller är från empiri – uppfattningar som rimligtvis borde få sig en rejäl törn om de gör sig besväret att läsa boken. Klimatets totala oförutsägbarhet motsägs tydligt av de paleoklimatologiska data som uppvisar mycket stark samvariation mellan viktiga storheter som t.ex. temperatur och växthusgaskoncentration. Och föreställningen om empiri och modellering som separata verksamheter inom klimatvetenskapen motsägs med emfas av Hansens redogörelse för det vetenskapliga evidensläget.

Fotnoter

1) "Plötsligt" skall här och i föregående mening förstås relativt ett geologiskt tidsperspektiv.

2) För dessa drastiska slutsatser anger inte Hansen någon peer review-granskad källa, och kanske bör vi därför ta dem med en nypa salt i avvaktan på vidare utveckling. Att hålla huvudet så kallt är dock med tanke på vad som står på spel möjligen lättare sagt än gjort.

3) Historien om hur Vita Huset via NASA-tjänstemän ville få tyst på den bångstyrige Hansen är också intressant. En pikant detalj är hur Hansen kom sig för att ta stöd i NASA:s "mission statement", som redan i första raden talar om "to understand and protect our home planet", och hur denna formulering plötsligt var spårlöst försvunnen. Man kan undra om den tjänsteman som gjorde strykningen insåg den ödesmättade symboliken i sitt handlande.

4) Bokens undertitel "The Truth About the Coming Climate Catastrophe and Our Last Chance to Save Humanity" är jag däremot mindre förtjust i. Den "sista chans" Hansen syftar på består i att snabbt dra ned våra växthusgasutsläpp. Men med tanke på möjligheten att iscensätta diverse tänkbara geoengineering-nödlösningar är detta är knappast bokstavligen sant även om han skulle ha rätt angående Venussyndromet.

5) Huruvida Stilbs och Kaijser bör räknas till kategorin "dem som intresserar sig för klimatvetenskapen" är väl en definitionsfråga. Båda är uppenbarligen starkt intresserade av att polemisera mot klimatvetenskapen, medan deras intresse för att lära sig något av den har hittills framstått som något kyligare.

söndag 28 mars 2010

Felaktigt påstående i SvD om "manipulerade" klimatdata

I en artikel i SvD den 28/3 med rubriken "Klimatpanelen mitt i stormen" så påstås det att det finns "uppgifter om att forskare manipulerat klimatdata". Någon manipulation av klimatdata har dock inte förekommit, så man kan undra varför artikelns författare Gunilla von Hall gör ett sådant påstående. Kanske är avsikten att låta båda sidorna höras, men då det mest kommer desinformation och smutskastning från "skeptikersidan" är detta ett vanskligt företag. Det är trist att se att artikelns författare har låtit sig luras att sprida och ge trovärdighet åt sådana grundlösa rykten. Man kunde verkligen önska att media betraktade "klimatskeptikernas" påståenden med lite mer skepsis.

Att klimatforskarna skulle manipulera data och på andra sätt fuska och luras utgör dock en av hörnpelarna i "klimatskeptikernas" argumentation, och avsaknaden av hållbara bevis verkar aldrig spela någon roll för dem. Detta är ett tydligt tecken på att "klimatskepsisen" egentligen inte handlar om vetenskap.

Se även om SvDs artikel "Här är felen i IPCC:s rapporter"

Här är felen i SvD:s rapportering

Svenska Dagbladet har idag (28/3) en artikel under rubriken "Här är felen i IPCC:s rapporter" med fem fel i IPCCs rapporter. Tyvärr har det mesta blivit fel om felen.

Det har blivit fel i en av beskrivningarna av bakgrunden till felet och tre fel är inte alls fel utan en myter skapade av journalisten Jonathan Leake på The Times.

Himalaya
Bakgrunden till felen med årtalet 2035 är betydligt mer komplex än att det stod i en WWF-rapport något som The Yale Forum on Climate Change and Media har utrett. Det hela är en komplicerad väv av rapporter, misstag och redigeringar. De skriver:
A careful look shows a complex set of conflations and misquotations begun by some science journalists more than a decade ago, transmitted and compounded by members of the IPCC Working Group II writing team, and hopelessly muddled by hasty, confused press coverage.
Därför är det synd att SvD upprepar den felaktiga förenklingen som understödjer en vrångbild där IPCC associeras till WWF och andra miljöorganisationer.

Regnskogsdöden
SvDs påstående om att "Uttalandet, hämtat från en WWF-rapport, är kraftigt överdrivet" saknar grund. Forskarna anser inte att risken för drastiskt krympande regnskog i Amazonas är betydligt överdrivet. Tvärt om.

Påståendet kommer från Jonathan Leake och har kraftigt tillbakavisats av de aktiva forskarna. Forskaren Dr Simon Lewis som Leake refererar till har anmält The Times till Press Complaints Commission över artikeln för dess grova fel. I anmälan (som är väl värd att läsas i sin helhet) skriver han bland annat:
The Sunday Times knew that the UN panel report contained an incorrect reference relating to a sentence about the potential impacts of climate change on the Amazon rainforest, and not an error of science. Yet, the Sunday Times published inaccurate, misleading and distorted information which would lead any reasonable person to assume that the UN report had included information that was not backed by the best scientific information available at the time. Furthermore, they used highly selective reporting to imply, by omission, that a leading expert – myself – concurred with them that the IPCC had published an incorrect scientific claim. This is not the truth, and not what I told the Sunday Times, and therefore I consider the article materially misleading.
...
As I told Jonathan Leake, the WWF report is not important, in my view, what is important is whether the IPCC statements are backed by the best scientific evidence available at the time. Which they are.
I samband med pressmeddelandet till en nyligen publicerad artikel som spelade på "felet" om Amazonas känslighet skrev nitton forskare inom området, inkl. Lewis, ett uttalande:
The passage in the IPCC that refers to the susceptibility of the Amazon forest to drought cites a World Wildlife Fund review report which, in turn, cites an article in the journal Nature. Ideally, the IPCC should have cited the Nature article as well as several other existing articles in support of its statement, and not a WWF report. The point is, however, that the statement made by the IPCC about the sensitivity of Amazon forests drought was consistent with our knowledge at that time, and has been reinforced by new studies.
Svenska Dagbladet för alltså tyvärr vidare en grovt felaktig bild baserad på direkt lögnaktig journalistik.

Orkanerna
Svenska Dagbladets beskrivning av vad IPCC skriver om orkaner är missledande och påståendena om revideringar fullständigt felaktiga. Detta är vad IPCC-rapporten säger om orkanfrekvenser:
There is observational evidence for an increase in intense tropical cyclone activity in the North Atlantic since about 1970, correlated with increases of tropical sea surface temperatures. There are also suggestions of increased intense tropical cyclone activity in some other regions where concerns over data quality are greater. Multi-decadal variability and the quality of the tropical cyclone records prior to routine satellite observations in about 1970 complicate the detection of long-term trends in tropical cyclone activity. There is no clear trend in the annual numbers of tropical cyclones.
Samt i tabellform att ökning av cyklonintensitet är Likely in some regions since 1970 och att det beror på mänsklig påverkan är More likely than not.

Den "forskning som publicerats i Nature Geoscience" är denna artikel. Där kan man läsa i abstract:
Large amplitude fluctuations in the frequency and intensity of tropical cyclones greatly complicate both the detection of long-term trends and their attribution to rising levels of atmospheric greenhouse gases. Trend detection is further impeded by substantial limitations in the availability and quality of global historical records of tropical cyclones. Therefore, it remains uncertain whether past changes in tropical cyclone activity have exceeded the variability expected from natural causes.
Inte direkt någon skillnad att tala om.

Återigen är det tydligt att SvD har hämtat informationen från Leake. För övrigt, att hänvisa till en artikel från 2010 med nya vetenskapliga resultat, som i sig skall vägas mot andra, för att visa att IPCC hade fel 2007 visar att SvD inte förstår hur forskning fungerar. Inom vetenskap revideras ständigt kunskapen då ny tillkommer. Så låt oss för skoj skull jämföra vad artikeln ovan säger om framtiden:
However, future projections based on theory and high-resolution dynamical models consistently indicate that greenhouse warming will cause the globally averaged intensity of tropical cyclones to shift towards stronger storms, with intensity increases of 2–11% by 2100. Existing modelling studies also consistently project decreases in the globally averaged frequency of tropical cyclones, by 6–34%. Balanced against this, higher resolution modelling studies typically project substantial increases in the frequency of the most intense cyclones, and increases of the order of 20% in the precipitation rate within 100 km of the storm centre.
och vad IPCC skrev 2007:
Based on a range of models, it is likely that future tropical cyclones (typhoons and hurricanes) will become more intense, with larger peak wind speeds and more heavy precipitation associated with ongoing increases of tropical sea-surface temperatures. There is less confidence in projections of a global decrease in numbers of tropical cyclones.
Återigen ingen större förändring mer än att osäkerheten kring de förväntade förändringarna verkar vara mindre idag än för 3 år sedan. Se även här för en annan genomgång av Leake-artikeln

Afrika
Här är det svårt att veta om SvD menar att slutsatsen är fel eller om felet består i att referensen inte skulle vara en peer-review artikel. Texten är återigen baserad på en artikel av Leake med dess vanliga förvrängningar. Se här för en genomgång.

Havsnivån
Ett riktigt fel och korrekt rapporterat av Svenska Dagbladet.
Uppdatering 29/3: Det finns en korrektion från Holländska Environmental Assessment Agency som förklarar det inträffade:
In the 2007 IPCC report by the Working group 2 (Climate change 2007: Impacts, adaptation and vulnerability) a mistake has entered the text that was supplied by the Netherlands Environmental Assessment Agency, regarding the risks of flooding for the Netherlands. In the chapter on Europe, on page 547, it says that 55 per cent of the Netherlands is below sea level (‘The Netherlands is an example of a country highly susceptible to both sea level rise and river flooding because 55% of its territory is below sea level’). This should have read that 55 per cent of the Netherlands is at risk of flooding; 26 per cent of the country is below sea level, and 29 per cent is susceptible to river flooding.

Förstår att det är svårt att som journalist hänga med i alla rykten och förvrängningar som cirkulerar kring klimatfrågan. Det finns en mycket aktiv "förnekosfär". Det borde därför vara extra viktigt att dubbelkolla alla fakta innan publicering och inte förlita sig på en journalist med mycket rymligt samvete.

Se även: Felaktigt påstående i SvD om "manipulerade" klimatdata

fredag 26 mars 2010

Referat: Klimatseminarium i Riksdagen

Thomas Palm som bevistade klimatseminariet i Riksdagen den 24/3 refererar här i ett gästinlägg begivenheten

Den 24/3 ordnades ett litet klimatseminarium i riksdagen av ledamöterna Ingemar Vänerlöv(KD), Lars Gustafsson (KD), Jan Ericsson (M) och Sven Yngve Persson (M). Jag var närvarande på inbjudan från Jan Ericsson som jag utbytt en del tankar med och tänkte här ge ett kort referat. Andra referat med lite andra åsikter återfinns här:

Ericson i Ubbhult

The Climate Scam

Förste talare var professor Michael Tjernström från meteorologiska institutionen vid Stockholms universitet. Bortsett från att han drog över tiden på ett spektakulärt sätt höll han ett utmärkt anförande om varför han tror på AGW [antropogen global uppvärmning]. Inget nytt för den som är insatt i debatten, men gav förhoppningsvis något matnyttigt till politiker som inte studerat just klimatfrågan tidigare.

Tjernström visade på 1900-talets temperaturkurva och hur pass väl klimatmodeller reproducerar den om man tar med CO2, och hur dåligt det går om man ignorerar effekten från CO2. Han gick längre tillbaka i tiden och visade på senaste millenniets temperaturer, den så kallade spagettigrafen, där trots osäkerheterna i data alla rekonstruktioner visar på att slutet på 1900-talet är rekordvarmt. I en längre rekonstruktion visade han data från Vostok med korrelationen av koncentrationen av växthusgaser och temperatur cirka 700 tusen år tillbaka och hur dagens halter av CO2 och metan idag ligger långt utanför vad vi sett någon gång tidigare under denna period.

Näste talare var professorn i miljökemi Göran Petersson som hade en lite annan syn. Han oroade sig istället för en ny istid och tyckte våra CO2-utsläpp bara var bra om de kunde skjuta upp en sådan. Petersson hävdade även att ingen ens försöker göra modeller för nästa istid. (Se: Kommer nästa istid?)

Petersson tvivlar dock på att CO2 verkligen kan ha någon signifikant effekt. Han drog också fram temperaturkurvan under 1900-talet och konstaterade att den inte stämde så hemskt bra med en kurva över den ökade CO2-halten. Detta är visserligen korrekt, men tråkigt nog för Petersson så hade ju Tjernström just visat på att klimatmodeller som tar med alla kända effekter inklusive CO2 ger just en sådan hackig kurva. Nästa argument Petersson hade var att eftersom det redan finns så mycket CO2 i atmosfären så ökar temperaturen bara logaritmiskt med halten. Sant, men också välkänt och medtaget i alla klimatmodeller så där slog han in en öppen dörr. Petersson var skeptisk till att det kunde finnas positiva återkopplingar i klimatet, men det argumentet verkade inte helt genomtänkt. Han nämnde inte ens vattenånga som är den största positiva återkopplingen.

Sen gick Petersson till försvar för den medeltida värmeperioden, där han avfärdade den kända ”hockeyklubban” och något förvånande gjorde det genom att hänvisa till en kurva från första IPCC-rapporten där värmeperioden är mycket framträdande. Vad Petersson kanske inte visste var att den kurvan baseras på en artikel av Lamb från 1965 som endast inkluderar centrala England. (Se här) Den säger alltså nästan inget om klimatet på hela norra halvklotet.

Tredje talare var Professor Sten Bergström från SMHI som talade om det svenska perspektivet. Bergström oroade sig mest för ökningen av havsytan som accelererat under senare år, och han visade på en kurva där ökningen nu balanserar landhöjningen i Stockholm medan i södra Sverige havsnivån stiger. Han gav exempel på hur det kan vålla problem till exempel genom att nivåskillnaden mellan Mälaren och Östersjön inte är större än att den riskerar att åter bli en havsvik om ett sekel om havet stiger som befarat. Däremot ansåg han att varningar för fler eller starkare stormar var förhastat, något underlag för sådana slutsatser finns inte.

Till sist talade professorn i fysikalisk kemi Peter Stilbs. Han talade mest om hur han misstrodde IPCC och hur han ansåg att klimatmodeller bara handlade om kurvanpassning och att man med tillräckligt antal frihetsgrader kan anpassa till vilken temperatur som helst. Ett argument som baseras på att Stilbs antingen inte känner till eller inte låtsas om all den forskning och de mätningar som ligger bakom hur man väljer parametrarna för hur moln, vattenånga, aerosoler etc uppträder.

Som synes var det en klar uppdelning mellan två klimatforskare som accepterar AGW och två som forskar inom andra områden som inte gör det. Denna skillnad återspeglades även i synen på ”climategate” och de upptäckta felen i IPCC:s rapport som Stilbs och Petersson gjorde stor sak av medan Tjernström och Bergström visserligen ansåg det pinsamt att det smugit sig in fel i rapporten men att det handlade om detaljer som inte förändrade resultatet i stort.

Thomas Palm

Skönt att man slipper gå i skola i Texas

onsdag 24 mars 2010

Ingenting om miljövänner och moral

Har miljövänner verkligen sämre moral än andra människor? Tväremot vad många tror besvaras den frågan inte i en artikel av två Kanadensiska forskare, som nyligen har synts i media. I artikeln beskrivs ett experiment som undersökte hur moraliskt beteende inom ett område påverkar moraliskt beteende inom andra områden. Ett antal studenter (psykologernas favorittestdjur) delades in i 4 grupper. Första gruppen fick titta på varor i en ”grön” (d v s miljövänlig) nätbutik, och den andra gruppen fick titta på varor i en vanlig nätbutik. Den tredje gruppen fick köpa varor i den ”gröna” nätbutiken, och den fjärde gruppen fick köpa varor i den vanliga nätbutiken. Samtliga deltagare fick sedan genomgå andra tester där de hade möjlighet att tjäna små summor pengar genom att agera själviskt, eller genom att ljuga och att stjäla (d v s ta mer pengar från ett kuvert än de hade rätt till).
Utfallet var att de personer som enbart hade tittat på varor i den gröna nätbutiken sedan uppträdde mer osjälviskt och ärligt än personer i de andra grupperna. Gruppen som köpte varor i den gröna nätbutiken uppträdde däremot sedan mer själviskt och oärligt än de andra grupperna. Det senare förklaras med att individer som har gjort en handling som de uppfattar som god och osjälvisk senare tillåter sig att agera mer själviskt.
Nu är det ett par saker som är viktiga att tänka på här. För det första så gjordes indelningen slumpmässigt. Det var inte så att gruppen delades upp efter hur miljöengagerade deltagarna var. Det här var inte en studie som jämförde miljövänner med andra. Alltså går det inte att dra några slutsatser om miljövänner som grupp utifrån studien. För det andra så skulle förmodligen samma psykologiska mekanismer ha spelat in även om det hade handlat om något annat än gröna varor, t ex att skänka pengar till jordbävningsdrabbade på Haiti.
Tyvärr så blandar författarna ihop begreppen i artikelns inledning, och föga överraskande så har resultaten feltolkats. Till exempel skriver Aftonbladet:

Jordens räddare eller skurkar?
Folk som väljer miljövänliga bilar är inte nödvändigtvis goda människor.
I stället är de i större grad än andra elaka, lögnaktiga och skurkaktiga, visar en kanadensisk undersökning.

Nu sade artikeln inte ett ord om bilar. Aftonbladets motorreporter Robert Collin brer på:

Om de dessutom stjäl och lurar sina arbetsgivare är det helt följdriktigt. Den påklistrade miljöetiketten blir som gamla tiders avlatsbrev. "Jag syndar, men jag betalar för det." På medeltiden betalade man prästerna. Nu räcker det tydligen med en liter kravmärkt mjölk eller en etanolbil för att köpa sig fri från skuld.

Så har en slarvigt skriven artikel blivit till ett bevis för miljövännernas påstådda uselhet. Den här ankan kommer vi nog få se flaxa runt bland olika ”klimatskeptiska” bloggar…

måndag 22 mars 2010

Rykten om fusk med 70-talskyla debunkade

I nyligen hade vi ett fredagsmys över skillnaden mellan vetenskap och förnekosfärens rykten. Någon kanske fann det överdrivet. Anthony Watts med fler bland "skeptikerbloggarna" är väl seriösa?

Begrunda då detta exempel. För några dagar sedan visade bloggen Hide the Decline en skillnad mellan GISTEMP och gamla temperaturdata. Bloggaren hade genast förklaringen till hands: James Hansen och de andra suspekta AGW-typerna har manipulerat temperaturdatan i GISTEMP och förlett en hel värld om temperaturutvecklingen mellan 1940 och 1978.

Detta spreds genast av Joanne Nova, Anthony Watts med fler på deras välbesökta bloggar. Alla med samma konspiratoriska tolkning kryddat med spretande argumentation och insinueringar. Vad de inte gjorde var att notera att det är skillnad mellan global medeltemperatur och endast landstationer, eller att landstationer och radiosonder visar olika temperaturer. Varför förstöra en god historia genom att kontrollera fakta?

Som tur är finns det de som faktiskt bryr sig om att kontrollera dessa rykten. Bloggen Climate WTF debunkar denna senaste vandringshistoria.

En stilla undran kan ju också vara varför Hansen, och alla hans AGW-underhuggare, skulle göra så att ökningen av temperaturen sedan 70-talet är mindre än i verkligheten och att där med klimatkänsligheten är mindre än den annars förväntade. Men det är klart, Hansen är ju Ond så all logik är överflödig.

lördag 20 mars 2010

Isbjörnen ohotad? Nyheten bakom rubrikerna

Enligt till exempel Vetenskapsradion är isbjörnen inte längre en hotad art. Detta efter ett beslut taget av FN:s organ för skydd mot handel med utrotningshotade arter, CITES.

Det här låter ju lovande, men vad har handel med klassning av utrotningshot att göra? Låt oss granska nyheten lite närmare.

Det organ som klassar utrotningshot är inte CITES, utan IUCN: the International Union for Conservation of Nature. IUCN är världens äldsta miljönätverk, grundat 1949. Enligt deras egen informationssida är organisationen "en demokratisk medlemsunion med mer än 1000 statliga och icke-statliga medlems-organisationer, samt närmare 11 000 frivilliga forskare i mer än 160 länder." Forskarna involverade i IUCNs arbete väger samman all tillgänglig information om arters status och publicerar sedan denna i det som kallas IUCNs rödlista.

Vill man veta om en art är hotad eller inte så är det således IUCNs rödlista man ska konsultera. Bemödar man sig att läsa i rödlistan kan man enkelt konstatera att isbjörnen fortfarande är klassad som sårbar (uppfyller inte något av kriterierna för vare sig "akut hotad" eller "starkt hotad", men löper stor risk att dö ut i vilt tillstånd i ett medellångt tidsperspektiv). Senaste uppskattningen skedde 2008 och ingen ny har gjorts sedan dess. Klassningen som sårbar är gjord trots det stora antalet isbjörnar som IUCN uppskattar finns i Arktis (20-25 000). Klassningen baserar sig på förväntade effekter av den globala uppvärmningen på isbjörnens habitat.

Den här kartan (från U.S. Geological Survey) visar de modellerade förlusterna av isbjörnshabitat från 2001–2010 till 2041–2050. Rött indikerar förlust av habitat, blått ett utökat habitat.

Men om ingenting har hänt vad gäller isbjörnens status som sårbar, vad är det för beslut som Vetetenskapsradion refererar till egentligen?

Det som har hänt är att CITES har avslagit ett förslag angående stopp för handel med isbjörnsprodukter. Så här säger Yvonne Lundell på Naturvårdsverket, som deltar i CITES pågående konferens i Qatar.
Populationen är såpass stor att det inte är ett hot mot arten som sådan. Den är inte utrotningshotad. Så biologiskt hotas den inte, och det finns inte så stor handel heller med arten.
Isbjörnar är inte tillräckligt hotade och tillräckligt handlade med för att motivera ett handelsstopp, helt enkelt. Men ingen förändring har skett i bedömningen av de problem isbjörnen kommer att möta om den globala uppvärmningen tillåts fortsätta.

Handeln med isbjörnsskinn är säkrad.

fredag 19 mars 2010

HOME - vackra naturbilder

Det är fredag så varför inte titta på lite vackra naturbilder?



Hela filmen kan ses här!

torsdag 18 mars 2010

Brist på olja och kol räddar inte klimatet

Bristen på energi är ett allvarligt problem jag tror vi står inför risken att oljan (och andra fossila bränslen) tar slut snabbare än befarat vilket kan leda till inbromsning av tillväxt och allvarlig ekonomisk påverkan. Jag delar åsikten att det är mycket viktigt att vi hittar lösningar på energiproblemen och att dessa utsätts för hård granskning något som till exempel professor Kjell Aleklett i Uppsala bidrar med. Det finns i dagsläget ett antal förslag på möjliga vägar att göra detta, debatten pågår för fullt.

Tyvärr finns det dock en stor risk i och med den mängd fossilt bränsle som trots allt finns att vi ska höja den globala medeltemperaturen så mycket att det få allvarliga konsekvenser. Det är därför jag tidigare här på Uppsalainitiativets blogg klagat på Kjell Alekletts utspel i media om den globala uppvärmningen och tillgängligheten av fossilt bränsle. Förra inlägget handlade mest om Alekletts påstådda uttalande "Vi kan aldrig höja jordens temperatur så mycket att ens det lägsta scenario som IPCC räknat på uppnås." det är dock oklart från inlägget hos SvT om Aleklett menade detta ordagrant eller om han rent av är felciterad, tyvärr har jag inte fått svar om detta vare sig i kontakt med SvT eller Aleklett. Aleklett har sedan själv deltagit i media ett flertal gånger och gett ett mer balanserat intryck men inte klart nog.

Det jag främst reagerade på senast var att det för mig såg ut som att det hävdades att vi genom förbränning av fossila bränslen inte skulle ändra den globala temperaturen så mycket att det skulle få allvarliga konsekvenser. Aleklett är dock tydlig med att han inte ifrågasätter att utsläppen av växthusgaser påverkar vårt klimat, vilket är bra, men jag tycker ändå att han ger en felaktig bild av IPCC och riskerna att få de temperaturhöjningar som IPCC diskuterar.

Några utplockade citat från artiklar av Aleklett:

Ur DI:

"Alekletts poäng är att prognoserna för både kol- och oljeproduktion är uppblåsta."

"Om vi anstränger oss riktigt hårt kanske vi kan komma upp i de lägsta nivåerna man räknar med."

"Fram till 2100 har man räknat med en 600-procentig ökning av produktionen, så mycket kol finns inte på planeten."

I DN:

”De framtidsscenarier som IPCC publicerade år 2000 är inte bara osannolika, utan också i flera fall helt orealistiska.”

”Skälet är att den produktion av kol och olja som IPCC:s skräckscenarier bygger på över huvud taget inte är möjlig. Detta kan förvisso lindra oron för klimatet,...”

”Under de senaste nio åren har dessa scenarier varit ledstjärnan för världens klimatforskare och IPCC motiverar varför de skall följa dem: ”Utsläppsscenarierna är en beskrivning av möjliga snarare än önskvärda framtidsscenarier. De representerar relevanta, rimliga, alternativa framtider.” Trots att utsläpp från fossila bränslen varierar stort ansåg man att alla scenarier var lika sannolika.”

”Bland dessa finns framtidens skräckscenarier som bland andra Al Gore har varnat för, och de går under benämningen ”Business as usual”. Klimatberäkningar som bygger på dessa utsläpp ger som medelvärde en temperaturökning med 3,5 grader från 1990 fram till 2100.”

”... framför allt är de som man brukar kalla Business as usual helt orealistiska.”

”... den kolanvändning som IPCC rekommenderat klimatforskare att utgå från...”

”... IPCC har ett stort ansvar för att tusentals klimatforskare runt om i världen ägnat år av forskning till att beräkna temperatur­ökningar för scenarier som är helt orealistiska. Konsekvensen är att mycket stora forskningsresurser slösas bort till ringa gagn för någon.”

”... Det faktum att den fossila energi som krävs för scenariet ”Business as usual” fram till år 2100 över huvud taget inte finns”

I SvD:

”Genom skicklig marknadsföring av orealistiska framtidsscenarier har IPCC förblindat världens politiker och framför allt politiker inom EU.”

Vad är då ett utsläppsscenario? Förenklat kan man kanske beskriva det som ett försök att beskriva hur utsläppen av växthusgaser utvecklar sig över en tidsperiod beroende på olika antaganden. Det finns en mängd olika faktorer som kan komma att påverka hur mycket utsläpp av växthusgaser vi kan komma att få i framtiden, till exempel befolkningsutveckling, ekonomisk utveckling inom och mellan länder, ny teknologi, teknologispridning, jordbruksmetoder, tillgången på fossilt bränsle och så vidare. Det finns förmodligen på gränsen till oändligt många antaganden man kan göra när man bygger ett scenario. Men även om dessa scenarios är osäkra kan jag själv inte tänka mig något annat sätt att komma framåt på området än att testa hur olika faktorer kan komma att påverka utsläppen, det ger i alla fall en fingervisning om möjliga framtida utsläpp.

Ovan har jag klippt ut några citat där Aleklett kritiserar IPCC för skicklig marknadsföring av scenarier han säger att IPCC har sagt är lika sannolika. Men vad skriver då IPCC om sina scenarier?

Bland annat följande:

”What are scenarios and what is their purpose?

Future greenhouse gas (GHG) emissions are the product of very complex dynamic systems, determined by driving forces such as demographic development, socio-economic development, and technological change. Their future evolution is highly uncertain. Scenarios are alternative images of how the future might unfold and are an appropriate tool with which to analyze how driving forces may influence future emission outcomes and to assess the associated uncertainties. They assist in climate change analysis, including climate modeling and the assessment of impacts, adaptation, and mitigation. The possibility that any single emissions path will occur as described in scenarios is highly uncertain.”

“Preferences for the scenarios presented here vary among users. No judgment is offered in this report as to the preference for any of the scenarios and they are not assigned probabilities of occurrence, neither must they be interpreted as policy recommendations.”

“Probabilities or likelihoods are not assigned to individual SRES scenarios. None of the SRES scenarios represents an estimate of a central tendency for all driving forces and emissions, such as the mean or median, and none should be interpreted as such. The statistics associated with the frequency distributions of SRES scenarios do not represent the likelihood of their occurrence”

Det IPCC säger är alltså att man inte vill tillskriva de olika scenarierna någon sannolikhet, jag tycker också det framgår tydligt att man säger att framtida utveckling är mycket osäker. Felen Aleklett gör är alltså att tillskriva dem sannolikheter och att påstå att det pågått någon typ av felaktig marknadsföring av IPCC.

För den som vill läsa mer om historien kring och kritiken av IPCC:s utsläppsscenarios rekommenderar jag följande artiklar.

The evolution of the IPCC’s emissions scenarios

Och

Future IPCC scenarios – lessons learnd and challenges to scenario building in climate change policy

IPCC’s senaste scenarier gjordes i slutet av 90 och början av 2000-talet, vilket givetvis betyder att de byggde på den kunskap som fanns då. Scenarierna var utsatta för öppen review och har sedan också gåtts igenom att alla deltagande länder. Den kanske mest allvarliga kritik jag hittar i artiklarna ovan är att USA, Kina och Saudiarabien tycks ha haft större inflytande än andra länder på hur rapporten till slut kom att se ut. Jag hittar inte någon kritik av antagandet av mängden fossila bränslen.

Låt oss gå vidare till Alekletts påståenden om hur mycket fossilt bränsle det finns och hur IPCC hanterat detta (jag visade i det tidigare inlägget att det gott och väl finns nog för att vi ska skjuta över 2-gradersmålet).

Aleklett ser enligt mig ut att ha lite olika ståndpunkter i frågan, allt från att det är mycket svårt att nå upp i utsläpp som de lägsta scenarierna från IPCC ger till att bara kraftigt döma ut de scenarier som använder mest fossilt bränsle.

Påståendet att det inte skulle finnas nog med kol eller fossila bränslen för att IPCC:s scenarier ska vara rimliga är i vilket fall helt fel.

Det finns stora mängder av så kallade okonventionell olja och gas. Främst brukar man då prata om möjlig utvinning av metanhydrater, oljeskiffer (+tarsands). NewScientist har en intressant artikel på området där man pressenterar några av de metoder som nu testas för att kunna öka utvinningen. Det finns också en mycket stor mängd kol av lägre värde än det man bryter idag, det nyligen publicerats en artikel som visar på de stora tillgångarna av kol:

Lignite and hard coal: Energy suppliers for world needs until the year 2100 – An otulook.

Det finns alltså gott och väl nog med fossila bränslen (vilket IPCC noterat), den stora frågan är då ifall det är ekonomiskt motiverat att utvinna dessa. Artikeln ovan om kol har kommit fram till följande slutsats om koltillgången fram till 2100:

”Up to the year 2100, and from a geoscientfic point of view there will be no bottleneck in coal supplies on this planet.”

Givetvis har denna artikel också sina antaganden (det finns forskare som hävdar att det finns mindre ekonomiskt utvinningsbart kol) om ekonomisk tillväxt och annat, nedan kommer jag titta närmare på siffrorna. Men vi kan redan nu konstatera att det finns nog med fossilt bränsle för IPCC:s scenarios.

Mikael Höök, Anders Siversson och Kjell Aleklett har i en alldeles ny artikel en genomgång som diskuterar utsläppscenarierna, Validity of the fossil fuel production outlooks in the IPCC Emission Scnarios där man listat hur mycket kol, olja och gas som antas gå åt i de olika scenarierna. Det är lite svårt att veta vilket scenario Aleklett specifikt är ute efter i sina artiklar men eftersom han nämner 3,5 graders temperaturökning bör det vara den så kallade A2 familjen av scenarios han är ute efter, IPCC beskriver den så här:

"The A2 storyline and scenario family describes a very heterogeneous world. The underlying theme is self-reliance and preservation of local identities. Fertility patterns across regions converge very slowly, which results in continuously increasing global population. Economic development is primarily regionally oriented and per capita economic growth and technological change are more fragmented and slower than in other storylines."
Låt oss titta på de så kallade A2 scenarierna som Aleklett kritiserat hårdast och som han av någon anledning benämner business as usual.

A2 är familjen som i snitt har högsta kolförbrukningen, i Höök med fleras artikel är förbrukningen given i giga barels of oil equivalents. För att kunna jämföra artiklar som har olika enheter har jag använt konverteringsvärden hittade bland annat här och här. Det visar sig att mängden använt kol och ekonomiskt brytbart kol som ej ännu brutits är lite högre i Thomas Thielemann med fleras artikel om kol (som jag skrev om ovan) än medel i A2 familjen (dessutom räknas det i artikel med att det finns ca 5 gånger mer kol än så men som inte beräknas vara lönsamt att bryta i hans scenario.)

Om vi då tittar på oljan som är den kanske hårdast kritiserade delen av IPCC’s scenarios så går A2 i snitt upp till en peak runt 2020 på strax under 100 million barrels per dag och sjunker sedan. IPCC har räknat med att man kommer att utvinna både konventionell och okonventionell olja och en artikel som tittat på hur mycket okonventionell olja som kanske är möjlig att utvinna (utan halsbrytande antagande av nya uppfinningar) är Mohr och Evans Long term prediction of unconventional oil production. När dom lägger ihop sin uppskattning om konventionell olja och okonventionell olja peakar det optimistiska scenariet just över 100 milion berrels per dag och har en bred peak som går ner först just innan 2100. Då ska man komma ihåg att det också finns mer optimistiska scenarier rörande den konventionella oljan (National Petrolium Council med en majoritet personer som inte kom från oljeindustrin gjorde 2007 en genomgång av studier och hittade den högsta förutsägelsen med en peak på 130 million barrels 2030 ett snitt låg på 100 barrels, alltså högre än i den nämnda studien ovan.

Detta betyder naturligtvis inte att de scenarier som har stor användning av fossilt bränsle kommer att slå in, men det finns publikationer som tyder på att det är möjligt. IPCC måste därför naturligtvis också visa på sådana scenarier även om jag tycker att det känns rimligt att scenarier som antar ett högre pris och svårare åtkomlighet på olika fossila bränslen borde få plats, men det är knappast mig Aleklett behöver övertyga.

Tittar man sedan på scenarios av IPCC med andra antaganden till exempel B1 som har relativt låga utsläpp så kan man konstatera att det där är lägre utsläpp av allt men främst av kol som där bara i snitt har en tredjedel av mängden använt kol i A2.

En annan sak värd lite extra uppmärksamhet är hur mycket de fossila bränslena som används avger i koldioxid, alltså hur mycket energi man får ut per utsläppt koldioxidmolekyl. Det skulle kunna vara så att en förändring av detta är det som gör att vi just nu ligger på mer utsläppt koldioxid än något av IPCC:s scenarier. Läs gärna artikeln: Do recent emission trends imply higher emissions forever? Som tar upp det till synes självklara att även om en trend i det korta loppet kan vara oroväckande och visa på felaktigheter i scenarier som rör en längre period betyder det inte att sceneriet inte slår in ändå.


Men precis som IPCC säger så är det extremt svårt att förutsäga framtiden, jag har mycket svårt att tro att någon på 1800-talet skulle kunna förutsäga hur vi lever idag och vi får nog finna oss i att det är lika svårt för oss att pricka rätt om framtiden. Därför är det så bra att flera grupper ger sin input om framtiden så man kan diskutera hur möjliga olika ekonomiska och tekniska antaganden är. Kommer man att börja utvinna okonventionell olja och gas i stor skala? Kommer Ryssland börja sälja naturgas och försörja sig själv på kol? Vilka kraftsamlingar kommer olika regeringar att göra för att få plats infrastruktur i rätt tid (i Sverige flyttar vi snart en stor del av Kiruna för mer järn)? Men kanske svårast av allt att förutse, hur kommer det politiska klimatet att vara? Lägg där till svårigheterna att förutse hur avskogningsfrågan kommer att gå, vad kommer att hända med havens förmåga att ta upp koldioxid, hur snabbt kan metanutsläppen öka etcetera och bilden blir än mer komplicerad rörande möjliga framtida temperaturer.

Det finns säkert saker jag missat och jag tycker absolut det är viktigt att diskutera hur vi ska möta peak oil och att vi redan ligger efter i det arbetet. Man ska dock komma ihåg att IPCC aldrig kommer att kunna göra scenarios enbart med utgång från vad en grupp/typ av forskare säger. Det ser helt klart ut som att Aleklett skulle behöva tänka över sin mediestrategi om han vill bli hörd.

För den intresserade av frågan kan jag förutom de ovan länkade artiklarna rekommendera att läsa följande (med citat i urval):

The National Academies Summit on America’s Energy Future

(Moniz summarized the conclusions of a report on the future of coal that was recently conducted by a group at the Massachusetts Institute of Technology (Deutch and Moniz, 2007). According to that report, coal is today a cheaper source of energy than oil, natural gas, nuclear power, or renewable sources of energy.)

Scraping the bottom of the barrel: greenhouse gas emission consequences of a transition to low quality and synthetic petroleum resources

(A transition to low-quality and synthetic petroleum resources such as tar sands or coal-to-liquids synfuels could raise upstream GHG emissions by several gigatonnes of carbon (GtC) per year by mid-century unless mitigation steps are taken.)

Implications of “peak oil” for atmospheric CO2 and climate

(Coal-fired power plants without sequestration must be phased out before midcentury to achieve this CO2 limit. It is also important to ‘‘stretch’’ conventional oil reserves via energy conservation and efficiency, thus averting strong pressures to extract liquid fuels from coal or unconventional fossil fuels while clean technologies are being developed for the era ‘‘beyond fossil fuels’’.)

The inevitable Peaking of World Oil Production

(The world has never confronted a problem like peak oil. Since it is uncertain when peaking will occur, the challenge for decision-makers is vexing. Mustering support for an approaching, invisible disaster is much more difficult than for one that is obvious. We would like to believe that the optimists are right about peak oil being a distant problem, but the risks of error are beyond imagination.)

Peak oil and climate change policy

(This article provides an overview of both advocate and critical voices on the peak oil vision. A large part of the seemingly conflicting debate is explained by semantics.)

The role of non conventional oil in the attenuation of peak oil

(The results show that, even under some hypotheses that we consider optimistic, the attenuation of the peak oil decline requires more than 10% of sustained growth of non conventional oil production over at least the next two decades.

Emission scenarios in the face of fossil-fuel peaking

(If resources, and more importantly, extraction rates, of fossil fuels are more limited than posited in full energy-system models, a supplydriven
emissions scenario results; however, we show that even in this ‘‘peak fossil-fuel’’ limit, carbon emissions are high enough to surpass 550 ppm or 2 1C climate protection guardrails.)

Have we run out of oil yet? Oil peaking analysis from an optimist’s perspective

(These results indicate a high probability that production of conventional oil from outside of the Middle East region will peak, or that the rate of increase of production will become highly constrained before 2025. If world consumption of hydrocarbon fuels is to continue growing, massive development of unconventional resources will be required. While there are grounds for pessimism and optimism, it is certainly not too soon for extensive, detailed analysis of transitions to alternative energy sources.)

Poängen med detta inlägg var egentligen bara att belysa att IPCC också har stöd i vetenskapliga publikationer, och att IPCC måste lyssna på en stor andel av forskare när man gör sina scenarios och därför inte bara på förhand kan utesluta andra forskargruppers projektioner. Det betyder inte alls att jag själv tycker att det är mest sannolikt att scenarierna med mycket höga utsläpp slår in, jag är övertygad att vi står inför stora utmaningar på energiområdet. Jag ville också passa på att visa vilka utspel från Aleklett som retat många.

Avslutningsvis kan det vara intressant att titta lite på vad en av de världsledande forskarna som publicerat inom både klimatmodellering och utsläppsscearier har för tankar kring vad som behöver göras för att bromsa den globala uppvärmningen nog i en omdiskuterad publikation.

Target Atmospheric CO2: Where should Humanity Aim?

(A large fraction of fossil fuel CO2 emissions stays in the air a long time, one-quarter remaining airborne for several centuries [11, 78, 79]. Thus moderate delay of fossil fuel use will not appreciably reduce long-term human-made climate change. Preservation of a climate resembling that to which humanity is accustomed, the climate of the Holocene, requires that most remaining fossil fuel carbon is never emitted to the atmosphere.

Coal is the largest reservoir of conventional fossil fuels (Fig. S12), exceeding combined reserves of oil and gas [2, 79]. The only realistic way to sharply curtail CO2 emissions is to phase out coal use except where CO2 is captured and sequestered.

Phase-out of coal emissions by 2030 (Fig. 6) keeps maximum CO2 close to 400 ppm, depending on oil and gas reserves and reserve growth. IPCC reserves assume that half of readily extractable oil has already been used (Figs. 6, S12). EIA [80] estimates (Fig. S12) have larger reserves and reserve growth. Even if EIA estimates are accurate, the IPCC case remains valid if the most difficult to extract oil and gas is left in the ground, via a rising price on carbon emissions that discourages remote exploration and environmental regulations that place some areas off-limit. If IPCC gas reserves (Fig. S12) are underestimated, the IPCC case in Fig. (6) remains valid if the additional gas reserves are used at facilities where CO2 is captured.

However, even with phase-out of coal emissions and assuming IPCC oil and gas reserves, CO2 would remain above 350 ppm for more than two centuries. Ongoing Arctic and ice sheet changes, examples of rapid paleoclimate change, and other criteria cited above all drive us to consider scenarios that bring CO2 more rapidly back to 350 ppm or less.)

Eftersom det är mycket svårt att handskas med scenarios som ska gälla så långt fram i tiden som 100 år har man också börjat titta på vilka typ av nära mål som kan sättas för att försöka klara 2-gradersmålet.

(In a scenario with high demand for energy and land, being below 2 °C with 50% likelihood requires a 50% reduction in emissions below 2000 levels by 2050, which is only barely feasible with known technologies in that scenario.)

Det blir inte lätt men det kan gå!

tisdag 16 mars 2010

Läsvärt på "Piprök": Nature sätter ner foten

Bo Jonsson visar på sin blogg "Piprök" skillnaden mellan riktig vetenskap och det som produceras av sådana som Watts, McIntyre och Nordin. Läsvärt!

söndag 14 mars 2010

Kommer nästa istid?

De senaste årmiljonerna har jordens klimat kännetecknats av återkommande istider med varmare perioder dem emellan. Som vi tidigare skrivit om är den utlösande faktorn variationer i sommarsolinstrålningen på norra halvklotets stora landmassor på grund av förändringar i jordens bana och jordaxelns riktning. Dessa förändringar kombinerat med återkoppling där koldioxidnivån i atmosfären sjunker vid sänkt temperatur och växande isar samt stiger vid stigande temperatur är huvudorsaken till de stora förändringarna.

Men jorden har inte alltid haft dessa återkommande istider. För att istiderna ska kunna uppstå krävs det att situationen är sådan att dynamiken mellan instrålning, istillväxt, koldioxid och temperatur kan uppstå. Vad händer med framtida istider när koldioxidnivån och temperaturen nu höjs? Denna fråga har bland annat forskarna David Archer1 och Andrey Ganopolski studerat.


Deras resultat tyder på att antropogena utsläpp på 300 miljarder ton kol inte påverkar tiden till nästa istid, om ungefär 50 tusen år, men kommer att förlänga istiden med ungefär 20 tusen år (Blå kurva). Vid ett totalt utsläpp på 1 000 miljarder ton så förskjuts ingången till nästa istid till om ungefär 130 tusen år (Orange kurva). Vid ett totalt utsläpp på 5 000 miljarder ton är enligt modellen jorden utan istider åtminstone de närmaste 500 tusen åren (Röd kurva). Modellen tar inte hänsyn till återkopplingar från naturliga kolsänkor annat än havets temperatur.

Vad betyder då detta i praktiken. Totala utsläppen av kol i atmosfären sedan år 1750 överstiger 350 miljarder ton och ökar nu med nära 10 miljarder ton per år. Det är sannolikt fullt möjligt att nå utsläpp på 1 000 miljarder ton under närmaste århundradet om vi använder de tillgängliga fossila resurserna. Om vi ska klara tvågradersmålet bör dock utsläppen under detta sekel inte överstiga ungefär 300 miljarder ton, alltså totala utsläpp på 600 - 700 miljarder ton kol. De extrema 5 000 miljarderna ton kol kommer vi förhoppningsvis aldrig i närheten av. Det som rimligen kan ge upphov till utsläpp av den storleken är en ohejdad fossilbränsleanvändning så långt lagren räcker kombinerat med återkopplingar i form av stora utsläpp från permafrost, havens metanhydrater (metan klatrat) och andra liknande källor.

Svaret på frågan i rubriken är alltså: Ja, nästa istid kommer med stor sannolikhet. Man kan dock i sammanhanget reflektera över att påverkan på klimatet från några få generationer människor kring år 2000 kommer att sträcka sig längre in i framtiden än tiden som gått sedan den äldsta konsten.

1 Archer är även författare till bland annat böckerna Global Warming och The Long Thaw som vi tagit upp här på bloggen.

lördag 13 mars 2010

Vemdalsklimat

Jag är nyligen hemkommen från en mycket givande konferens om klimatvetenskap och statistik i Vemdalen. Fyra världsledande forskare på området hade flugits in från utlandet: Caitlin Buck, Douglas Nychka, Andrew Parnell och Richard Smith. Deras föreläsningar, och diskussionerna däremellan, fokuserade, som så ofta i statistiska sammanhang, på (de ofta mycket stora) osäkerheterna i klimatologiska studier. Vi hann också med en del skidåkning mellan varven. Som ett lite lättsammare komplement till de vetenskapligt tunga inslagen erbjöds jag tillfälle att föreläsa om debatten med klimatskeptiker, och jag infogar mitt föreläsningsmanus nedan. Trogna UI-läsare kommer att känna det mesta av sakinnehållet, men disposition och språkdräkt är nya.

En personlig reflektion: När man som jag ägnat så mycket tid åt debatten med klimatskeptiker känns ett möte av det här slaget ljuvligt befriande. I den öppna vetenskapliga diskussionen utan politiska agendor behövde ingen oroa sig för att det i publiken skulle sitta någon mindre nogräknad figur på jakt efter smaskiga citat att lyfta ur sammanhanget och förvränga.

Vid sidan av mitt eget föredrag var det en tämligen liten del av konferensen som ägnades de vanliga diskussionspunkterna i debatten med klimatskeptiker (detta är ganska typiskt: medan klimatskeptikerna fastnar i enkla missförstånd går vetenskapen vidare mot lösandet av klimatvetenskapens verkliga problem). Som ett undantag som eventuellt kan intressera UI:s läsare kan nämnas en uppsats från 2007 med Nychka som medförfattare som kom upp till diskussion. Uppsatsen visar vad som händer om man på Michael Manns ursprungliga hockeyklubbsdata från slutet av 90-talet applicerar nya och vassare statistikare metoder än Mann själv mäktade med; resultaten visar att ryktena om hockeyklubbans död är, lindrigt talat, överdrivna.

* * *

Confronting the Climate Skeptics

Olle Häggström

41st Winter Conference in Statistics, Vemdalen, March 2010

I was drawn into public confrontation with climate skeptics in Sweden more or less by accident in 2008, and expected to be able to move on just as quickly. Things turned out otherwise. The debate has consumed a lot of my time, but it has also been rewarding by forcing me to learn a lot about climate science – an extremely interesting topic. Today I would like to report to you some of my experiences from the debate.

For the benefit of our foreign guests, let me begin by saying a few words about the situation in Sweden. It is much better than in the United States, where climate skeptics constitute a large enough minority in congress to have disastrous political influence. In the Sweden only some three or four members of Riksdagen (our national parliament) endorse a climate skeptic agenda. But it is not clear how stable this situation is. The climate skeptics have become increasingly visible on the opinion pages of newspapers and elsewhere, and recently Alf Svensson - well-known EU-parliamentarian and former leader of the Christian Democrats in Sweden - came out as a climate skeptic.

Let me apologize for the title of the talk. The term climate skeptic is not a good one. Especially not in spoken language, where it is cumbersome to distinguish between “skeptic” and skeptic, with and without quotation marks:

  • A skeptic (without quotation marks) employs the kind of critical thinking that we all know as absolutely central to the scientific method:
      Are my data representative of the population I’m interested in? Are the data analysed by Jones et al representative of the population they claim conclusions about? Are the sources I’m using for my study reliable? Am I really entitled to reverse the order of summation and taking limits in my derivation of the expected value? Are the variations in humidity in my laboratory really small enough to be negligible? Can my experiment be replicated? Etc, etc.


  • A “skeptic” (with quotation marks) dislikes some particular scientific theory (such as evolutionary biology or the theory of anthropogenic global warming) and is happy to pick up any argument or any one-liner that seems to fit his agenda (such as “what use is half an eye or half a wing?” or “considering how much more water vapor than carbon dioxide there is in the atmosphere it seems highly unlikely that carbon dioxide should matter much for the climate”) and then using them without stopping for a second to check if the arguments hold up to scrutiny.

Now, what word should we use instead? There is no really good word. In more informal circumstances I’ve sometimes used the term climate denialist, but that has the downside that it often triggers unpleasant discussions along the lines of “are you trying to compare us to Holocaust denialists?”, and if I then express my truthful opinion about the relevance of such a comparison, all chances of further communication go straight out the window. By the way, I’ve heard the following complaint twice from Sten Kaijser, an old friend, mathematician and nowadays a self-proclaimed climate skeptic:
    Climate denialist is such a silly word! Nobody has ever denied the existence of climate. We prefer to call ourselves climate skeptics.

Well, professor Kaijser, does this mean you are skeptical about the existence of climate?

But all right, I will stick to climate skeptic for the rest of this talk, with quotation marks implicit and hopefully no risk of confusion.1

*

Terminology aside, let me mention some recent trends in this debate.

  • Over the last couple of years, there has been a tendency towards somewhat more sophisticated arguments among climate skeptics. Two years ago, they would typically rant about things like (a) how there is no reason to believe that the increase in atmospheric CO2 has anything to do with our burning of fossil fuels, or (b) how the greenhouse effect is either non-existent or independent of further increase in CO2 levels. Though such arguments can sometimes still be heard, an increasing number of climate skeptics have found (a) and (b) untenable and switched to a different tactic: accept anthropogenic CO2 increase, accept the greenhouse effect, but claim that the climate sensitivity of CO2, defined as the equilibrium increase in global average temperature resulting from a doubling of CO2 concentration2, is much smaller than what mainstream science claims. The interval given by IPCC as likely, reflecting scientific consensus, is [2 °C, 4.5 °C] with a best estimate of 3 °C and the remark that values below 1.5 °C are “very unlikely”. Climate skeptics of this “new, sophisticated” kind claim that climate sensitivity is more like 1 °C (which is what you get theoretically using the Stefaan-Boltzmann law if you only take into account the greenhouse effect and ignore all feedbacks). This is an improvement over the cranky and unphysical denial of the greenhouse effect (it is not outright unphysical to think that the known positive feedbacks are counteracted by negative feedbacks of the same strength) but does require an extremely selective reading of the scientific evidence and literature.3

  • On a much shorter time scale – just the last few months, after the email break-in known as ClimateGate, after the Copenhagen failure, and after the reports about errors in the IPCC 4th Assessment Report – it seems to me that the climate skeptics have gained a lot of ground in the debate. It’s not just that the climate skeptics themselves have become more visible. Also, and perhaps more significantly, mainstream journalists have increasingly begun to accept the climate skeptics’ take on climate science, phrasing issues in their language, etc. I will give an example of this below: the treatment of the BBC interview of February 7, 2010, with Phil Jones, director (temporarily stepped aside) of the Climate Research Unit at East Anglia University.

  • Another extremely worrying trend is how groups of climate skeptics have begun to try to intimidate climate scientists using not only rhetoric but also with hooliganism and even crime, such as:

    • ClimateGate.
    • McIntyre’s4 FOIA (Freedom of Information Act) organized campaign against CRU at East Anglia, aimed at spamming and harassing CRU researchers with requests for data.
    • At a panel discussion with, among others, Sweden’s most popular climate skeptic blogger Maggie Thauersköld Crusell, in Stockholm in November 2009, she had managed to mobilize quite a crowd of supporters, who used coordinated scornful laughter (triggered e.g. by references to IPCC) as a means of intimidating the rest of us. The same crowd has employed the same extremely unpleasant tactic before, but this was the first time I experienced such a thing. (Needless to say, scornful laughter is not a scientific argument.)
    • Breaking news from climatesciencewatch.org on February 24, 2010: “Senator James Inhofe, ranking Republican on the Environment and Public Works Committee, has gone a step beyond promoting his long-notorious global warming denialist propaganda. He is now using the resources of the Senate committee to seek opportunities to criminalize the actions of 17 leading scientists who have been associated with the Intergovernmental Panel on Climate Change assessment reports. A report released by Inhofe’s staff on February 23 outlines this classic Joe McCarthyite witch-hunt: page after page of incorrect and misleading statements, a list of federal laws that allegedly may make scientists subject to prosecution by the U.S. Justice Department, and a list of names and affiliations of 17 “key players” in the “CRU Controversy” over stolen e-mails and their connections with IPCC reports.”

The really tragic aspect of these last two trends is that if the climate skeptics are successful in their campaigns, their description of climate science as a fortress defending unquestionable old dogmas may turn into a self-fulfilling prophecy. If climate science is constantly under such siege, there may be a real risk that the scientists themselves become guarded and refrain from discussing, e.g., uncertainties in the open and open-minded way we have seen at this conference.

*

Here’s an example of the kind of twisted news coverage that has become increasingly common lately. The Swedish radio news programme “Dagens eko” is normally pretty much the most respected and trustworthy news channel we have in Sweden. But listen to what they said on February 15, 2010:

    The critical examination of the United Nations climate panel IPCC and their work continues, and now it is one of the leading characters who says in an interview with British BBC that he is no longer so sure about global warming. It is none other than the director of CRU at the University of East Anglia, professor Phil Jones, who says that there are no statistically significant proofs of global warming during the last 15 years.

And listen to the original interview:

    Q: Do you agree that from 1995 to the present there has been no statistically-significant global warming?

    A: Yes, but only just. I also calculated the trend for the period 1995 to 2009. This trend (0.12C per decade) is positive, but not significant at the 95% significance level. […] Achieving statistical significance in scientific terms is much more likely for longer periods, and much less likely for shorter periods.

    [...]

    Q: How confident are you that warming has taken place and that humans are mainly responsible?

    A: I'm 100% confident that the climate has warmed. As to the second question, I would go along with IPCC Chapter 9 - there's evidence that most of the warming since the 1950s is due to human activity.


Of course it is bizarre to translate the non-significance of a single data series into doubt of the phenomenon at hand. It seems that Jones used the HadleyCRU data for global average temperature, which barely fails to give significance at the 95% level. The GISS series (Goddard Institute for Space Sciences) on the other hand, does give a statistically significant increase. But never mind. Besides the general error of focusing on the statistical significance in a single time series rather than on the total weight of available evidence5, there is in this case also the issue of whether the null hypothesis is relevant at all. When you push the linear regression button in your favorite statistical software package, the p-value it produces is based on a null hypothesis not only of a zero trend, but also of annual deviations from the mean being uncorrelated. This seems to me like the wrong null hypothesis to use, given the variations we have on biennial to decadal time scales such as the El Nino phenomenon and the sun spot cycle. Modelling this is much harder and requires deep understanding of climatology (i.e. cannot be done using statistical competence alone), because, e.g., any observed time series is consistent withe a null hypothesis of zero trend and sufficiently strongly correlated noise.

When you look at the BBC interview, Phil Jones seems to do pretty much everything right, scientifically, and yet the outcome, in terms of how he is represented in news and blogs around the world, is so bad. By giving straight honest to-the-point answers he exposes himself to cherrypicking, quote mining and distortion. Is it the case that if/when the media climate turns hostile, we (the scientists) are screwed whichever way we turn?

*

I am often asked about the psychology of climate skeptics. Do they really believe what they are saying or are they lying intentionally? I am somewhat divided as to whether it is a good idea to talk about this. On one hand, psychologizing the opponent takes attention away from the real issues, and carries connotations of Soviet mental institutions. On the other hand, it is a fun topic to speculate about, so what the heck, let me say a few words then:

  • I know several of the leading Swedish climate skeptics more or less personally, and I find no reason to suspect that any of them don’t believe what they are saying about the climate threat being bogus and a result of junk science, etc.

    • Caveat: With some of them, in particular Lars Bern and Maggie Thauersköld Crusell, I suspect they realize that not every detail of what they say holds up to scrutiny. But this doesn’t matter (they say to themselves) because as long as you are right about the big picture the details don’t matter, and moreover if their opponents stretch the truth then it’s OK for them to do the same. Thauersköld Crusell has made some revealing slips on her blog:

      • About New York Times science journalist Andrew Revkin, September 24, 2009: “I like Revkin. He is not a climate skeptic per se, but more like a real skeptic, weighing arguments against each other.”
      • October 13, 2009: “Cherrypicking – we all know what it means. Picking out precisely those data that support our thesis. Don’t we all do it, more or less consciously? It would be incredibly stupid to defend one’s hypothesis by stating arguments to the contrary.”


  • The Dunning-Kruger effect, according to Wikipedia, is defined as the cognitive bias in which "people reach erroneous conclusions and make unfortunate choices but their incompetence robs them of the metacognitive ability to realize it". I think this phenomenon is very widespread, and that pretty much everyone who becomes a climate skeptic begins by realizing something along the lines of “Hey, we went back and forth between ice ages and interglacials long before there were cars or coal power plants, so the climate scientists must be all wrong about what causes climate change”. After some time they typically progress towards somewhat more sophisticated arguments, but their basic shortcoming remains the same. The metacognitive ability I wish they had is to stop for a moment and think “Among thousands of climate scientists, could it really be that none of them have thought about this? Perhaps I should at least check this, and see what they have to say about it”. It seems to me a tad megalomanic to think that one can out-think an entire scientific discipline just like that. Or consider what Swedish journalist and TV personality Elisabet Höglund wrote in Aftonbladet on February 23, 2010, concerning the decrease in the number of weather stations in Siberia following the fall of communism:
      When temperature in no longer measured in cold and vast areas of the Earth, such as the huge Siberia, well, then this affects global temperature. If the low temperatures disappear from statistics, then the average temperature goes up!

  • I fear that I and others can sometimes create climate skeptics out of people who are just luke-warm, ignorant, and not terribly interested in the issue, if we push them too hard. Consider, for instance, the meeting on climate and environmental statistics held by the Cramér Society last fall in Lund, and the report from the meeting written by Mikael Möller and Rolf Larsson and published in the Swedish Statistical Association newsletter Qvintensen. These are two highly esteemed colleagues who, however, as regards climate are precisely “luke-warm, ignorant, and not terribly interested”. Their ignorance is reflected in their report where they express regret over the fact that only one side of the scientific debate was represented at the meeting, they point out that there are in fact scientists who claim that human activities are not the only factor behind climate change, and they stress that there is controversy over what has come first: changes in temperature or in CO2 levels.6 As many of you have probably seen, I wrote a reply in the same issue of Qvintensen to correct their misunderstandings, but I did it with some agony and tried to be nice (something that does not always come naturally to me…) so as not to push them into the corner of climate skepticism.


Footnotes


1) After having ranted for a while about the sorry state of climate skepticism, I am sometimes asked whether there aren't any good climate skeptics, in the real (quotation mark-free) sense of the term. Well, there are plenty! From what we've seen so far at this conference, I'd say that all four main speakers (Caitlin Buck, Douglas Nychka, Andrew Parnell and Richard Smith) fit beautifully the notion of a climate skeptic, in the true quotation mark-free sense of the term.

2) What makes this a natural baseline quantity is that the greenhouse warming is approximately logarithmic in the CO2 concentration. This sounds nice, because it means that the more CO2 we add, the less is the effect of an extra ppm, and it is therefore no surprise that this is pretty much the only result in climate science that is never the target of the rhetoric of climate skeptics.

3) Sometimes a climate sensitivity of around 1.5 °C is obtained as follows. Global average temperature is plotted against CO2 concentration for two different years, say 1900 and 2009. Two points is enough to specify the logarithmic curve, and the climate sensitivity can immediately be read off as about 1.5 °C. However, this simplistic method ignores a number of factors that strongly influence the result, including climate inertia (not all of the warming corresponding to anthropogenic CO2 increase has happened yet) and aerosols (their cooling net effect – sunshield – hides much of the CO2-caused increase). There is much uncertainty about these quantities (something that of course does not warrant setting them equal to zero) but with reasonable values plugged into the calculation they tend to lead to climate sensitivities well within the IPCC range.
A favorite ploy by climate skeptics (which in particular retired Swedish oceanographer Gösta Walin likes to promote) is a variation of this calculation where they grant themselves a discount of a couple of tenths of a degree from the 20th century warming of about 0.7 °C, something that scales down the climate sensitivity proportionally, yielding about 1 °C. Why the discount? Because “even the IPCC agrees that there exist other factors causing climate change, beyond CO2 emissions”. This is beyond sloppiness…

4) Steve McIntyre, best known for his persistent harassment over several years of hockey stick pioneer Michael Mann.

5) See, e.g., The Cult of Statistical Significance: How the Standard Error Costs us Jobs, Justice and Lives by Stephen Ziliak and Deirdre McCloskey (2008), reviewed here.

6) In transitions from ice ages to interglacials and vice versa, temperature rather than CO2 is the prime mover. There is in fact no scientific controversy about this paleoclimatological result. I wrote about the interesting interplay between CO2 and temperature here.