När skandalen blev för liten - vrid ur ordentligt

Debaclet kring Himalayas glaciärer i IPCC AR4 WG2 blev inte den spricka som öppnade den ruttnande IPCC-kroppen som förnekargänget hoppats på. Tvärtom visade det sig vara en skönhetsfläck på en sund kropp. Så vad göra då. Jo det gäller att jobba med det som finns och sprida ut det i hopp om att fler medier nappar.

Voodoo om Voodoo science
IPCCs ordförande Rajendra Pachauri kallade en artikel av V.K.Raina om Himalayas glaciärer för "voodoo science", betydande dålig vetenskap eller pseudovetenskap, olyckligtvis just som felet kring Himalayas glaciärer blev uppmärksammat. Det har lett till att det cirkulerar krav på att Pachauri ska be om förlåtelse för uttalandet när författaren "visade sig ha rätt".

Dock finns det inget samband mellan artikeln i fråga och uppmärksamheten kring det felaktiga årtalet. Ingenstans i artikeln nämns något om årtalet eller ens IPCCs rapport. Artikeln i sig innehåller ett flertal metodproblem och hävdar att förändringarna i Himalayas stora glaciärer skulle vara en följd av förändringar i klimatet för 6 000-15 000 år sedan. Påståenden som saknar vetenskaplig trovärdighet.

Att det finns fel i en IPCC-rapport betyder inte att en annan artikel blir mer vetenskapligt korrekt.

För en genomgång av läget för Himalayas glaciärer, bakgrunden till förvirringen och kommentarer kring Rainas metod rekommenderas denna presentation.


A bad-smelling Rose-garden
David Rose vid Daily Mail tyckte inte att det räckte med att rapportera om glaciärerna utan han påstår att Murari Lal, som var ansvarig för sektionen om Himalayas glaciärer " admitted it [årtalet 2035] was included purely to put political pressure on world leaders". Understött med citatet:

It related to several countries in this region and their water sources. We thought that if we can highlight it, it will impact policy-makers and politicians and encourage them to take some concrete action. It had importance for the region, so we thought we should put it in.

Som ju inte, även om det handlade om 2035 och är korrekt citerat, styrker påståendet om att det bara fanns där för att sätta politisk press på "världens ledare".

Men det är mer tveksamt än så. Lal har efter att ha fått reda på innehållet i artikeln gått ut med ett uttalande där han uttrycker sin irritation över att han blivit felaktigt framställd i artikeln.

I am not a Glaciologist but a Climatologist and the statement attributed to me in "Glacier scientist: I knew data hadn't been verified” By David Rose in UK Daily Mail on 24th January 2010 has been wrongly placed. I never said this story at any time and strongly condemn the writer for attributing this to me.

More specifically, I never said during my conversation with Rose the following statements being attributed to me:

(a) 'it was included purely to put political pressure on world leaders.'

(b) ‘It related to several countries in this region and their water sources. We thought that if we can highlight it, it will impact policy-makers and politicians and encourage them to take some concrete action.'

(c) ‘It had importance for the region, so we thought we should put it in.’, and

(d) ‘We as authors followed them to the letter,’ he said. ‘Had we received information that undermined the claim, we would have included it.’.

Contrary to the claim by Rose that "Hayley Fowler of Newcastle University, suggested that their draft did not mention that Himalayan glaciers in the Karakoram range are growing rapidly," the Asia Chapter does include this finding under section 10.2.4.2 on page 477.

What I said was "As authors, we had to report only the best available science (inclusive of a select few grey literatures as per the rules of procedure) which is "policy-relevant and yet policy-neutral" and that's what we collectively did while writing the Asia Chapter. None of the authors in Asia Chapter were Glaciologist and we entirely trusted the findings reported in the WWF 2005 Report and the underlying references as scientifically sound and relevant in the context of climate change impacts in the region.

Regards,

Dr. Murari Lal

Rose menar att han har behandlat Lal korrekt och att Lal nu ångrar vad han sagt. Så ord står mot ord.

En test på vem som är pålitligast kan ju vara att jämföra det verifieringsbara påståendet om Hayley Fowler och de växande glaciärerna. Alltså Roses påstående i artikeln:

For example, Hayley Fowler of Newcastle University, suggested that their draft did not mention that Himalayan glaciers in the Karakoram range are growing rapidly, citing a paper published in the influential journal Nature. In their response, the IPCC authors said, bizarrely, that they were 'unable to get hold of the suggested references', but would 'consider' this in their final version. They failed to do so.[min fetstil]

De skulle inte ha inkluderat den växande glaciären enligt Rose men enligt Lal.

Slå upp AR4 WG2 10.2.4.2 sida 477 och där står:

A recent study in northern Pakistan, however, suggests that glaciers in the Indus
Valley region may be expanding, due to increases in winter precipitation over western Himalayas during the past 40 years (Archer and Fowler, 2004).

Precis som Lal skrev. Värt att notera är att Jonathan Rose även tidigare haft svårt att hålla sig på den smala vägen i klimatsammanhang.

För den intresserade finns en ordentlig redogörelse om bakgrunden till Fowler-citatet här. Brist på specialkompetens och slarvig källkontroll räcker långt för att hamna fel även bland ledande forskare. Några konspirationer eller politiska motiv behövs inte.

Oväder om en pust
Sunday Times har upptäckt att en artikel som refereras till angående ökning av väderrelaterade naturkatastrofer inte var publicerad utan var under review då rapporten färdigställdes. Detta påstås vara ett allvarligt fel och enligt tidningen ge en överdriven bild av situationen.

IPCC har här direkt gått ut med ett uttalande där de tillbakavisar tidningens påståenden:

The January 24 Sunday Times ran a misleading and baseless story attacking the way the Fourth Assessment Report of the IPCC handled an important question concerning recent trends in economic losses from climate-related disasters. The article, entitled “UN Wrongly Linked Global Warming to Natural Disasters”, is by Jonathan Leake. The Sunday Times article gets the story wrong on two key points.

The first is that it incorrectly assumes that a brief section on trends in economic losses from climate-related disasters is everything the IPCC Fourth Assessment Report (2007) has to say about changes in extremes and disasters. In fact, the Fourth Assessment Report reaches many important conclusions, at many locations in the report, about the role of climate change in extreme events. The assessment addresses both observations of past changes and projections of future changes in sectors ranging from heat waves and precipitation to wildfires. Each of these is a careful assessment of the available evidence, with a thorough consideration of the confidence with which each conclusion can be drawn.

The second problem with the article in the Sunday Times is its baseless attack on the section of the report on trends in economic losses from disasters. This section of the IPCC report is a balanced treatment of a complicated and important issue. It clearly makes the point that one study detected an increase in economic losses, corrected for values at risk, but that other studies have not detected such a trend. The tone is balanced, and the section contains many important qualifiers. In writing, reviewing, and editing this section, IPCC procedures were carefully followed to produce the policy-relevant assessment that is the IPCC mandate.

Den som vill kan ju naturligtvis läsa tex. rapportens avsnitt 1.3.8-9 och kontrollera.

Sunday Times undanhåller också läsaren att den ifrågavarande artikeln av Robert Muir-Wood var del av en Workshop om klimatförändring och naturkatastrofer där ett flertal forskare kommer till liknande slutsatser. Det hade kanske förstört den bra historien.

IPCCs "förbud" mot icke peer-review
IPCCs rapporter baserar sig till allra största delen på vetenskapliga artiklar publicerade i tidskrifter med peer-review. Detta för att hålla en så hög kvalité som möjligt. Det har uppstått ett rykte om att endast artiklar som genomgått peer-review får användas enligt IPCCs principer. Detta stämmer inte. Tvärtom finns det riktlinjer för användandet av övriga källor i Annex 2 av Procedures for the preparation, review, acceptance, adoption, approval and publication of IPCC reports.

Slutsats: "Kolla källan" gäller forskare, journalister och allmänhet.

Watts och det amerikanska historiska nätverket med väderstationer: en sedelärande historia

Anthony Watts driver världens förmodligen populäraste "klimatskeptiska" blogg, Watts Up With That. Hans stora projekt har varit att visa att det amerikanska historiska nätverket med väderstationer (U.S. Historical Climatology Network, förkortat USHCN) är opålitligt, och framför allt att placeringen av olika stationer och förändringar i deras omgivningar har resulterat i att temperaturuppgången i USA har överdrivits. Och om man inte kan lita på de amerikanska temperaturuppgifterna, hur kan man då lita på dem från andra länder?

Watts har tillsammans med en grupp frivilliga bedrivit ett ambitiöst projekt som kallas surfacestations.org, där man har undersökt och fotograferat hittills c:a 82% av alla stationer. Detta har resulterat i olika blogginlägg med bilder på mätstationer i närheten av luftkonditionerings-anläggningar och dylikt. Watts läsare har varit mycket roade av detta.

Men nu har en artikel av Matthew J. Menne, Claude N. Williams, Jr., och Michael A. Palecki vid NOAA/National Climatic Data Center kommit och förstört det roliga. Artikeln har titeln On the reliability of the U.S. Surface Temperature Record och kommer att publiceras i tidskriften Journal of Geophysical Research – Atmospheres.

Författarna har inte nöjt sig med att titta på bilder, utan har faktiskt gjort en ordentlig data-analys, i vilken de jämför stationer med bra läge (dvs som inte bedöms vara påverkade av olika störningar) och stationer med sämre läge utgående från surfacestation.orgs klassificering. De har även jämfört stationer med olika sorters mätutrustning. Vad de finner är att stationerna med sämre läge sammantaget uppvisar en något mindre ökningstrend än stationerna med bra läge¹. Med andra ord: temperaturökningen i USA har inte överdrivits. Om något så har den underskattats. Detta är knappast vad Watts och hans läsare hade väntat sig.

Sensmoral: En bild säger visserligen mer än tusen ord, men den kan inte ersätta en ordentlig data-analys².

1. Den mindre ökningstrenden verkar hänga ihop med att stationer med dåligt läge tenderar att ha elektronisk mätutrustning med termistorer som ger något lägre max-temperaturer än äldre vätsketermometrar. Att de elektroniska stationernas läge oftare klassificeras som sämre beror i sin tur på att de måste vara kopplade med kablar till avläsningsenheter (som befinner sig inomhus), och därför behöver anläggas nära byggnader.

2. Analyser verkar dock inte vara Watts starka sida. Se t ex hur det gick när han för två år sedan försökte analysera skillnaderna mellan de fyra globala temperaturserierna. Han missade att de olika serierna använder olika baslinjer för att beräkna anomalin.

Vad Sisyfos inte kunde uppnå

Sisyfos sten rullar ständigt tillbaka strax under toppen på kullen och han får börja om från början med sitt arbete. Vad han i evighet strävar efter är att nå en tipping-point¹. Inom klimatvetenskapen talar man ofta om tipping-points, men där ses de snarare som något man helst vill undvika.

Vad är en tipping-point?
Begreppet tipping-point har lite olika betydelser i olika sammanhang och även inom klimatologi används lite olika definitioner på tipping point. Man kan i huvudsak tala om två varianter:

A) En situation där klimatsystemet passerar en punkt där en ny jämnvikt inträder. Även om påverkan efter detta avtar eller upphör kommer systemet inte att återgå till den ursprungliga jämnvikten utan till den nya. Detta kan liknas med en kula på en bucklig bana.

B) En situation där man når en kritisk punkt där faktorer gör att klimatsystemet ändrar sig på ett nytt sätt och övergår från ett "spår" till ett annat. Systemet ändrar sig på ett oproportionellt sätt mot tidigare. Man kan likna detta med en uppskalning av en figur. Före tipping-pointen förändras alla delar enligt vissa proportioner medan efter inträder nya proportioner och figuren förvrängs mot tidigare. Denna typ av tipping-point kan vara reversibel i den meningen att om påverkan försvinner eller minskar återgår systemet det ursprungliga läget.

A) Tipping-point där systemet övergår mot en ny jämnvikt om kulan passerar toppen på höjden. B) Tipping-point där systemet förändras på ett nytt sätt vid passage av punkten.

Tipping-points påverkar både regionala och globala klimatet. Vissa tipping-points har stor inverkan regionalt men liten globalt andra påverkar även det globala klimatet tydligt. Inverkan av en tipping-point kan vara antingen förstärkande, neutral eller motverkande till den pågående uppvärmningen.

Till sin natur är tipping-points i ett komplext system som klimatet svåra att nå säker kunskap om så kunskapen kring dem varierar och mycket forskning pågår för att reda ut vilka som finns och hur de fungerar.

Misstänkta tipping-points världen över.

Några omtalade tipping-points i klimatsystemet

Arktis havsis: Det finns en uppenbar återkoppling för havsisen i Arktis. Is har högre albedo samt en isolerande verkan jämtemot havet under. Ju mer is som smälter under sommaren desto större havsytor kan värmas av sommarens sol. Höstens varmare vatten försvårar istillväxten under vintern vilket i sin tur bidrar till tunnare och mer lättsmält is nästa sommar. Den oväntat snabba avsmältningen i Arktis tolkas av flera forskare som att isen har passerat en tipping-point och går mot en förstärkt avsmältning. Vi får då räkna med fortsatt snabb avsmältning kombinerat med förstärkt årlig variation i isutbredningen närmaste decennierna. Dock finns det en viktig effekt som gör att denna tipping-point är av typ B (ovan). Ju tunnare is desto snabbare växer den till. Detta betyder att isen reagerar snabbt på en förändring av temperaturen mot det kallare. Det smältande Arktis bidrar i sig till att förstärka globala uppvärmningen då större och större mörka havsytor exponeras för sommarens sol.

Grönlands inlandsis:
Grönlands inlandsis är ett en enorm kupol av is som sträcker sig långt ner på annars isfria lattituder. Att isen finns kvar beror framför allt på två viktiga skäl: Isens stora höjd; temperaturen minskar i snitt med knappt 1 grad per hundra meter upp i atmosfären och allra största delen av inlandsisen är på över 1500 meters höjd; och att Grönlands is är tillräckligt stor för att drastiskt påverka sitt eget klimat. Om Grönlands inlandsis smälter tillräckligt mycket kommer den att hamna i en ostoppbar avsmältning då den minskande höjden i sig leder till ökande temperaturer som driver på avsmältningen. En tipping-point av typ A. En avsmältning av Grönland bidrar med över 6 m i global havsnivåhöjning och minskar märkbart jordens albedo vilket höjer temperaturen globalt.²

Lyckligtvis talar mycket för att Grönlandsisens tipping-point är vid globala temperaturer på minst 3 grader men troligen närmare 6 grader över dagens. Skeendet är också med mänskliga mått långsamt då det pågår under århundraden.

Västantarktiska isskölden: Stora delar av västra Antarktis is vilar på berggrund djupt under havet och stöttas upp av trycket från de stora shelfisarna. Berggrunden lutar också så att den är grundast vid kusten. Om shelferna fortsätter att brytas upp smälta finns det en risk att inte bara stödet i kanten försvinner, vilket får isen att strömma snabbare ut i havet och tunnas ut, utan att havsvatten också tränger in mellan berggrunden och isen när trycket ovanför minskar vilket fungerar som smörjmedel. Resultatet blir en, i glaciärsammanhang, snabb utströmning av inlandsisen i havet. En kollaps på detta sätt för västantarktisk skulle ge en havsnivåhöjning på drygt 3 meter och när den kommit igång ordentligt vara mycket svårhejdad.

Det finns flera tecken på att denna process påbörjats men osäkerheten är stor om hur känslig isskölden är för fortsatt temperaturökning.

Amazonas regnskog: Regnskogen i Amazonasområdet är beroende av en hög årlig nederbörd och korta torrperioder. Om torrperioderna blir för långa kan regnskogen skogen ersättas med mer savannlik vegetation. Denna förändring kan gå snabbt; en fråga om decennier till skillnad från hundratals år som gäller för de stora issköldarna. Det finns en klar risk att torrperioderna kommer att förlängas under global uppvärmning vilket kommer att påverka ekosystemen och eventuellt tunna ut skogen. Men de två största hoten idag är det extra trycket från skogsavverkning och bränder. Stora sammanhållna skogsområden bidrar till luftens fuktighet och därmed ökad nederbörd över området. Regnskogarna är också dåligt anpassade till skogsbränder och är därför känsliga för ökad torka och ökad förekomst av bränder.

Kombinationen av skogsavverkningen, avsiktliga eller oavsiktliga skogsbränder från ökad mänsklig aktivitet i området och klimatförändringar kan putta regnskogen över en tipping-point där återväxt inte längre är möjlig. Det mest utsatta området är östra amazonas där mänsklig aktivitet är som störst och samtidigt påverkan av klimatförändringen är märkbarast.

Indiska monsunen: Sommarmonsunen över indiska subkontinenten är oerhört viktig för klimatet, ekosystemen och människorna i hela området. Nederbörden under monsunen är avgörande för vattentillgången och för glaciärerna i Himalaya. Monsunen drivs av temperaturskillnaden mellan Indiska oceanen och den upphettade kontinenten. En viktig drivande faktor är den latenta värme som frigörs vid molnbildningen. Denna är i sin tur beroende på temperaturskillnaden mellan marken och havet. Denna återkoppling mellan de drivande faktorerna gör monsunen känslig för störningar.

Den globala uppvärmningen förväntas förstärka monsunen då temperaturdifferensen mellan havet och kontinenten ökar, denna förstärkning kan bli kraftig genom den förstärkande återkopplingen i systemet och leder till större variation i monsunen och intensivare regn. På kort sikt finns ett annat hot mot monsunens stabilitet. Det bruna molnet över sydostasien värmer luften men dämpar uppvärmningen av kontinenten. Risken är att detta når en kritisk nivå där monsunen avstannar.

Sahel: Sahelregionen söder om Sahara är beroende av den västafrikanska monsunen och det råder stor osäkerhet om hur den reagerar på uppvärmningen. Indikationer tyder på att Sahel kan bli fuktigare och grönare. En positiv effekt för alla i området.

Nordatlantiska driften: Strömmen av varmt vatten upp via Golfströmen till nordöstra Atlanten är extremt viktig för Europas klimat. Det varma vattnet kyls av i nordatlanten och sjunker ner för att föras tillbaka som en djuphavsström mot tropikerna. Driften blandar alltså om havet och är därför även mycket viktig för havets upptag av koldioxid då den för ner koldioxid från ytvattnet till havsdjupen. Hela cykeln är beroende på balansen mellan temperatur och salthalt för ytvattnet: Ju varmare havsvatten är desto lägre densitet har det (varmt vatten "är lättare" än kallt) , ju saltare havsvattnet är desto högre densitet har det.

Vattnet inte bara värms i tropikerna utan blir också saltare då avdunstningen är större än nederbörden. Det är alltså salt men varmt vatten som strömmar norrut. I norr överstiger nederbörden avdunstningen och ytvattnet späds ut med sötvatten. Salthalten och där med densiteten sjunker. Högst upp i norr bidrar isbildningen under vintern till att höja salthalten då isbildning pressar ut saltet under kristallbildningen. En tipping-point är om utspädningen motverkar densitetsökningen på grund av avkylningen och isbildningen så att vattnet inte längre sjunker ner i nordatlanten. Detta skulle drastiskt ändra cirkulationen, Europas klimat³ och upptaget av koldioxid i nordatlanten. Studier pågår för att reda ut hur tålig driften är för smältvatten från Grönlands inlandsis, minskning av havsis i Arktis och den förväntade ökningen av nederbörd.

Som framgår av ovanstående är kvantifieringen av nivåer och effekter av alla tipping-points osäkra och mycket forskning pågår. Vi lär få tillfälle att återkomma till detta i framtiden.

1 Jag använder det engelska uttrycket då det har blivit standard i klimatsammanhang även på svenska. Dock väljer jag att stava det med svensk ihopskrivning som tipping-point.

2 Kanske bör påpekas att Grönland smälter och bidrar till havsytans höjning även innan en tipping-point nås. Skillnaden vid passagen är att avsmältningen blir självgående.

3 Detta är det som Hollywoodiserades i The day after tomorrow

Referenser och mer läsning
Hofmann och Rahmstorf, On the stability of the Atlantic meridional overturning circulation

Lenton et al, Tipping elements in the Earth's climate system

Levermann et al, Basic mechanism for abrupt monsoon transitions

Mahli et al, Exploring the likelihood and mechanism of a climate-change-induced dieback of the Amazon rainforest

Notz, The future of ice sheets and sea ice: Between reversible retreat and unstoppable loss

Washington et al, Dust as a tipping element: The Bodélé Depression, Chad

Fler fel om Himalayas glaciärer i IPCC-rapporten från arbetsgrupp två

Enligt en intervju i The Telegraph med Syed Hasnain, glaciologen som felaktigt citerats om att Himalayas glaciärer riskerade att vara försvunna år 2035, så finns det fler fel om Himalayas glaciärer i IPCC-rapporten.

• Det står att den totala ytan av Himalayas glaciärer "förmodligen kommer att sjunka från det nuvarande 500 000 till 100 000 kvadratkilometer till 2035." Men det finns bara 33 000 kvadratkilometer glaciärer i Himalaya.
• I en tabell nedanför står att mellan 1845 och 1965 så krympte Pindari-glaciären med 2 840m, en takt på 135,2m per år. Den verkliga takten är på 23,5m per år.
• Det står också att glaciärerna i Himalaya "krymper fortare än på någon annan plats på jorden", men många glaciologer menar att de smälter i ungefär samma takt som resten av världens glaciärer.

Enligt en intervju med Dr Murari Lal som återges i The Mail [Obs! se uppdatering nedan.] visste man om att resultaten inte baserades på vetenskapliga resultat när man valde att ha med dem i rapporten. "Det berörde flera länder i regionen och deras vattenresurser. Vi trodde att om vi kunde uppmärksamma problemet så skulle det uppmuntra politiker och beslutsfattare att göra något konkret åt problemet. Det var viktigt för regionen, så vi tänkte att det vore bra att ta med det."

Det här är inte den här typen av arbete som vi förväntar oss av dem som är med och sammanställer IPCC-rapporter.

Förtydligande för klimatskeptiker:

• Det här betyder (tyvärr) inte att den globala uppvärmingen avstannat.
• Det här betyder (tyvärr) inte att världens glaciärer inte smälter.
• Det här betyder att glaciäravsmältningen i Himalaya överdrivits, inget annat.

Läs även Lindenfors på Newsmill

Uppdatering 26/1: Joseph Romm som bland annat driver bloggen Climate Progress tog sig tid att ta upp telefonluren och ringa Murari Lal och kontrollera om Daily Mail hade återgett uttalandet korrekt. Enligt Romm svarade Lal och beskrev påståendena som "the most vilest allegations" och hävdade att han aldrig sagt det som återges. Tvärt om: "I didn’t put it [the 2035 claim] in to impress policymakers…. We reported the facts about science as we knew them and as was available in the literature." och "Our role was to bring out the factual science. The fact is the IPCC has been very conservative."
Läs hela artikeln här.

Äntligen: En riktig IPCC-skandal

Det är ingenting att hymla om: Att IPCC:s arbetsgrupp 2 använde – och inte bara använde, utan lade stor vikt vid – icke peergranskade källor för AR4 är inte bara pinsamt utan en rejäl skandal. I motsats till den påhittade "climategate", där den verkliga skandalen var e-poststölden och förnekarnas febrila fabricerande av falska anklagelser, visar den sorgligt illa underbyggda prognosen om Himalayaglaciärernas väntade tillbakagång på faktiskt ovetenskapligt förfarande.

Uppsalainitiativet skrev om affären redan i december (även om vissa detaljer då var oklara) och DN skrev om den igår. Som vanligt har Real Climate intressanta resonemang.

Himalayas glaciärer kommer alltså med största sannolikhet inte alls att ha försvunnit om 25 år (inte ens i de centrala och östra delarna av bergskedjan, vilket var vad det spekulerades om i den artikel i New Scientist som var källa till påståendet i AR4), men det betyder naturligtvis inte alls att allt är väl. Glaciärerna är på tillbakagång, och med den nuvarande takten i uppvärmningen är det trots allt en tidsfråga innan de har försvunnit.

Det är bara fråga om längre tid.

Uppdatering 21/1: IPCCs uttalande om saken:

The Synthesis Report, the concluding document of the Fourth Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change (page 49) stated: “Climate change is expected to exacerbate current stresses on water resources from population growth and economic and land-use change, including urbanisation. On a regional scale, mountain snow pack, glaciers and small ice caps play a crucial role in freshwater availability. Widespread mass losses from glaciers and reductions in snow cover over recent decades are projected to accelerate throughout the 21st century, reducing water availability, hydropower potential, and changing seasonality of flows in regions supplied by meltwater from major mountain ranges (e.g. Hindu-Kush, Himalaya, Andes), where more than one-sixth of the world population currently lives.” This conclusion is robust, appropriate, and entirely consistent with the underlying science and the broader IPCC assessment.

It has, however, recently come to our attention that a paragraph in the 938-page Working Group II contribution to the underlying assessment refers to poorly substantiated estimates of rate of recession and date for the disappearance of Himalayan glaciers. In drafting the paragraph in question, the clear and well-established standards of evidence, required by the IPCC procedures, were not applied properly.

The Chair, Vice-Chairs, and Co-chairs of the IPCC regret the poor application of well-established IPCC procedures in this instance. This episode demonstrates that the quality of the assessment depends on absolute adherence to the IPCC standards, including thorough review of “the quality and validity of each source before incorporating results from the source into an IPCC Report”. We reaffirm our strong commitment to ensuring this level of performance.

Uppdatering 12/2: Yale Forum on Climate Change & The Media har en detaljerad genomgång av historien bakom felen. Bland annat visar det sig att WWF-artikeln inte ligger till grund för de felaktiga uppgifterna utan en helt annan artikel.
Foto: Sabamonin/ Flickr

En alternativ hypotes till kylan!

Det nuvarande kalla vädret har lett till en skur av artiklar från klimatförändringsförnekare (Köldrekordet bevisar att klimathotet är en bluff, Köldknäppar kommer och går men klimatet består, Docent: Visst visar kylan att forskarna ljuger, Syna miljöpredikanterna, Lilla istiden kan redan vara här). Inte för att de menar att väder och klimat är samma sak - nej då, bättre än så kan de - utan för att, ja, eh, det är nog bara en tillfällighet att artiklarna kommer just nu och handlar om lokal kyla och globalt klimat på en gång.

Något som är väldigt populärt i förnekarkretsar är annars alternativa hypoteser av varierande kvalitet. Hur kan man veta att den globala uppvärmningen verkligen pågår enligt de orsaker som vetenskapen visar? Orsaken till värmeökningen kan ju lika gärna vara t.ex. kosmisk strålning, solfläckar eller värmeläckage. Eller vänta, temperaturen kanske inte stiger alls - eller till och med sjunker? Data? Det är väl inte så noggrant...

Vi vill här som fredagsunderhållning redovisa ännu en alternativ hypotes. I sann förnekaranda handlar den inte om klimatet, utan om vädret.

I Pakistan Daily menar en skribent att en högenergistråle som riktats mot himlen från en radarstation för att studera norrskenet har resulterat i en punktering av vår planets termosfär. Avfyrningen av strålen betecknas som ett ”angrepp mot Guds himmel” och har resulterat i en katastrofal termisk inversion. Denna är hela orsaken till det nuvarande kalla vädret.

Enligt skribenten är de långsiktiga konsekvenserna av atmosfärspunkan att den helt i onödan blottat oss för det jättelika mystiska objekt som just nu närmar sig jorden.

Men den mest kritiska aspekten är förstås västvärldens fortsatta arrogans när den experimenterar med både vår planets naturliga arter och med människan. Även om de kanske tror att de är gudar fortsätter de att ge bevis på att de uppför sig mer som djävlar.

Enligt DN förnekar chefen för forskningscentret på känt forskarmanér allting: "Den är en återspegling av kvasireligiösa uppfattningar i new age-världen där rationell argumentation är satt ur spel och objektiva fakta avfärdas som irrelevanta".

Rationell argumentation satt ur spel? Objektiva fakta avfärdas som irrelevanta? Känns bekant på något sätt.

Om geoengineering

I gårdagens bloggpost berättade jag om Steven Levitts och Stephen Dubners förslag i boken Superfreakonomics på hur vi skall kunna lösa klimatkrisen utan att behöva åbäka oss med minskade växthusgasutsläpp och övergång till grön energi. I korthet går deras förslag ut på att pumpa upp svaveldioxid i stratosfären (den del av atmosfären som sträcker sig från cirka 10 till cirka 50 kilometers höjd). Svaveldioxiden bildar små partiklar, kallade aerosoler, som snabbt sprids och bidrar till att reflektera bort en lagom stor andel av den infallande solstrålningen.¹

Enligt Levitt och Dubner är detta genomförbart i en omfattning som räcker för att kancellera den antropogena globala uppvärmningen, till priset av blott några hundra miljoner dollar per år - en närmast löjligt liten summa jämfört med de kostnader som förknippas med global omställning till grön och förnyelsebar energi. Andra bedömare skattar kostnaden för svavel-i-stratosfären-lösningen en eller två tiopotenser högre², vilket inte ändrar på det faktum att den i motsats till mer konventionella lösningar inte kräver medverkan av all världens länder, utan kan genomföras av ett enskilt land (eller rentav en enskild multimiljardär).

Låter detta för bra för att vara sant? Ja, det finns åtminstone två skäl till att den föreslagna metoden inte trollar bort klimatkrisen:

(1) Global uppvärmning vs klimatförändring. Metoden har potential att hejda den globala uppvärmningen, men inte att stoppa klimatförändringarna. Då vi höjt medeltemperaturen med en mekanism (växthusgaser) och sedan sänker den i motsvarande mån med en annan mekanism (aerosoler) kan vi inte räkna med att uppnå status quo i andra avseenden än just global medeltemperatur. På vissa håll kommer det att bli varmare, på andra håll kallare, och därutöver är stora regionala förändringar i nederbördsmönster att vänta.³

(2) Damokles svärd.⁴ Om vi använder svavel-i-stratosfären-lösningen som ursäkt för att inte dra ned på våra koldioxidutsläpp, så bygger vi in oss i en alltmer prekär situation där vi inte kan avbryta svavelutsläppen utan att orsaka en plötslig katastrofal uppvärmning inom loppet av bara ett par år. Svavelutsläppen måste därför pågå i generation efter generation - men vad vet vi om huruvida den samhälleliga infrastrukturen flera hundra år fram i tiden kommer att klara att upprätthålla ett sådant högteknologiprojekt? Strängt taget ingenting.

Den av Levitt och Dubner förordade metoden är inte ny, utan finns diskuterad i litteraturen sedan decennier tillbaka. Den är ett exempel på så kallad geoengineering⁵, som brukar definieras som avsiktliga åtgärder för att i global skala manipulera miljö och klimat. Många olika metoder metoder finns, och i den utmärkta rapporten Geoengineering the Climate som brittiska Royal Society lade fram i september förra året görs en sysmtematisk genomgång av möjliga metoder, deras potential samt för- och nackdelar vad gäller effektivitet, snabbhet, kostnad och risk för oönskade bieffekter.

Jag skall inte här försöka mig på att upprepa Royal Societys systematiska genomgång, men det är värt att nämna den övergripande uppdelningen i vad vi kan kalla solskyddsmetoderna kontra koldioxidborttagningsmetoderna.

Solskyddsmetoderna handlar om att på olika sätt minska den mängd solstrålning som absorberas av jordytan. Dessa kan i sin tur delas upp i två kategorier beroende på om de ökar jordytans reflektans eller minskar mängden infallande solstrålning. Jordytans reflektans kan ökas t.ex. genom att täcka våra öknar med speglar, eller genom att helt enkelt⁶ måla vägar och hustak vita. Mängden infallande solstrålning kan minskas med den av Levitt och Dubner förordade metoden med svavel i stratosfären (även andra ämnen än svavel är möjliga), medan ett annat fullt möjligt tillvägagångssätt är att skapa konstgjorda moln med solstrålningsreflekterande egenskaper.⁷

Även koldioxidborttagningsmetoderna är av flera slag. De mycket långsamma naturliga vittringsprocesser där silikathaltig berggund reagerar med luftens koldioxid kan snabbas upp till helt andra storleksordningar genom att sådana bergarter grävs fram och exponeras. Även industriella processer kan fånga in koldioxid direkt ur luften (air capture), men ännu krävs många års forskning och utveckling innan kostnaderna är nere på nivåer där det kan göras i stor skala. Och precis som med den CCS-teknik (carbon capture and storage) som av många anses vara kolkraftens räddning, så återstår det icketriviala problemet med underjordisk lagring av den infångade koldioxiden.⁸ CCS-teknik i samband med kolkraft brukar inte räknas som geoengineering eftersom det går ut på att undvika förändring av atmosfärens sammansättning, snarare än att förändra den aktivt. Ett gränsfall (vad beträffar om det bör kallas geoengineering) är då CCS tillämpas på förbränning av biobränsle istället för på kolkraft; skillnaden är att det i biobränslefallet kan ge en negativ nettoeffekt på atmosfärens koldioxidhalt. En besläktad koldioxidborttagningsmetod är nedgrävandet av biologiskt material utan att gå omvägen via förbränning (vilket låter slösaktigt men likväl under vissa omständigheter är ett möjligt konkurrenskraftigt alternativ). Ytterligare andra idéer finns, inklusive sådana som går ut på att tillföra gödningmedel i havet för att ökar mikroorganismers upptag av koldioxid, vars kol sedan transporteras ned i djuphaven via en naturlig process som kallas den biologiska pumpen; ett sådant projekt är dock förknippat med stora ekologiska risker.

Mycket finns att anföra om de olika metodernas relativa för- och nackdelar, men något generaliserat kan koldioxidborttagningsmetoderna sägas vara att föredra framför solskyddsmetoderna då de angriper själva grundproblemet (den höjda koldioxidhalten) snarare än bara symptomen (den globala uppvärmningen). Solskyddsmetoderna stoppar inte klimatförändringarna, och om de används under långa tidsrymder som alternativ till utsläppsbegränsningar placerar de oss och kommande generationer under ett dinglande damoklessvärd; se punkterna (1) och (2) ovan.

En av världens främsta experter på geoengineering, David Keith, betonade därför i ett föredrag på Chalmers nyligen att om storskaligt genomförande av svavel-i-stratosfären-metoden och andra solskyddsmetoder överhuvudtaget kan komma ifråga, så är det i så fall enbart som temporärt bidrag till lösning på en akut klimatkris. Samtidigt framhöll han solskyddsmetodernas allmänna fördel jämfört med koldioxidborttagning, nämligen deras snabbhet: när vi fått ett solskyddsmedel på plats inverkar det genast med full kraft på jordens energibalans vilket kan kyla ned klimatet avsevärt på bara något år. Effekten av koldioxidborttagning däremot, behöver decennier på sig för att märkas i klimatet. Därför håller Keith öppet för att exempelvis svavel i stratosfären kan komma till användning under något decennium eller två, för att kapa en tillfällig temperaturtopp som i annat fall bedöms riskera att kasta klimatsystemet över en eller annan tipping point. Även med ambitiösa utsläppsmiskningar kan en sådan situation tänkas uppstå framemot mitten eller slutet av innevarande sekel, som en följd dels av fortsatt stor osäkerhet om koldioxidens klimatkänslighet (den temperaturökning som en fördubbling av koldioxidhalten leder till), dels av den stora tröghet i klimatsystemet som gör att temperaturen kan fortsätta stiga många decennier efter att vi lyckats vända koldioxidhalten nedåt.

En annan viktig lärdom som David Keith inskärpte i sitt föredrag är att ingen av de geoengineeringmetoder som föreslagists, vare sig vi talar om solskydd eller koldioxidborttaggning (inklusive den air capture-teknologi som han själv för närvarande arbetar intensivt med), erbjuder någon tydlig mirakelkur som ger oss alibi att strunta i att minska våra växthusgasutsläpp. Däremot behövs forskning kring de olika metoderna, hur de kan implementeras till så låg kostnad som möjligt, och vilka risker som finns för oönskade bieffekter (vi vill t.ex. inte skicka upp något i stratosfären som kan slå ut ozonskiktet; ej heller vill vi mixtra med oceanerna på ett sätt som riskerar att slå ut känsliga ekosystem). I en debattartikel i New York Times i september 2008 efterlyser Keith tillsammans med forskarkollegan Thomas Homer-Dixon en seriös satsning på forksning inom området. Men det får helst inte bli för mycket av det goda: i en intervju i tidskriften The Atlantic sommaren 2009 säger han att "anslag till forskning om geoengineering behövs, men det värsta som i dagsläget skulle kunna hända vore om Barack Obama imorgon med pompa och ståt annonserade en satsning om flera hundra miljoner dollar på området".

Varför då denna överraskande modesta inställning från David Keiths sida? Skälet ligger i begreppet moral hazard, som används inom bl.a. försäkringsbranschen för risken att en kund som försäkrat bort vissa risker därmed lockas till ett mer våghalsigt leverne.⁹ I samband med geoengineering består risken i att ett alltför stort publikt fokus på området kan invagga oss i säkerhet, och få oss att tänka att vi nog i framtiden finner en eller annan enkel lösning på klimatkrisen, varför vi inte idag behöver bry oss om att begränsa våra växthusgasutsläpp.

Med tanke på denna moral hazard, gör jag rentav fel som genom denna bloggpost bidrar till spridning av kunskaper om geoengineering? På denna fråga svarar jag nej, och jag har två saker att anföra till mitt försvar. För det första menar jag att öppenhet och demokrati är viktiga saker, och att vi bör vara oerhört försiktiga med att avsiktligt undanhålla allmänheten vetenskapliga landvinningar.¹⁰ För det andra har frågan om geoengineering kommit att diskuteras alltmer bland högerekonomer och naiva teknikoptimister¹¹, och det vore enligt min mening förödande om vi som är lite klokare och mer sansade¹² lämnade fältet fritt åt dem att ensamma definiera agendan på området.

Fotnoter

1) Mängden svaveldioxid som behöver tillföras per tidsenhet är för övrigt betydligt mindre än den vi idag tillför atmosfären i markhöjd - Levitt och Dubner skattar den erforderliga mängden till mindre än 1% av dagens utsläpp (Freakonomics, s 196). Poängen med att skicka upp svavlet i stratosfären är att det där uppe blir kvar så mycket längre än om det släpps ut i troposfären (den nedre delen av atmosfären).

2) Se t.ex. Geoengineering the Climate, Royal Society 2009, s 32.

3) Lägg härtill att de problem utöver förstärkt växthuseffekt som koldioxidökningen orsakar - främst försurningen av världshaven - inte löses. Som en påminnelse om att den globala medeltemperaturen blott är en av många parametrar som vi behöver hålla inom rimliga gränser tjänar den uppmärksammade artikeln A safe operating space for humanity av Johan Rockström m.fl. i Nature 2009.

4) Enligt den grekiska legenden placerade kung Dionysos II den fjäskande hovmannen Damokles under ett svärd upphängt blott av ett hårstrå, för att på så vis lära denne att med kungamakt följer ockå oro och fruktan.

5) Vad skall vi kalla det på svenska? Ord som geoteknik och klimatteknik är dessvärre upptagna av andra betydelser. Det bästa förslag jag lyckats komma på är planetär ingenjörskonst, men det är en smula klumpigt. Jag fortsätter därför tills vidare att använda det engelska ordet.

6) Uttrycket "helt enkelt" kan vara lite missvisande här: metoden beräknas höra till de mer kostsamma i förhållande till uppnådd effekt.

7) Ett (ännu) mer futuristiskt förslag går ut på att låta föremål i rymden blockera solstrålning. Dessa kan placeras i omloppsbana runt jorden eller i den så kallade Lagrangepunkten L1: den punkt cirka 1 500 000 km från jorden i riktning mot solen där jordens och solens dragningskraft balanserar varandra. Idén med rymdbaserad geoengineering är för övrigt inte ny: redan i slutet på 50-talet närde Sovjetunionen grandiosa planer på att skicka upp aerosoler i omloppsbana runt jorden på sådant sätt att vi förses med ringar à la Saturnus. Dessa skulle ge skugga och svalka åt tropikerna, och samtidigt reflektera ned extra ljus på det kylslagna Sibirien. Se t.ex. David Keiths uppsats Geoengineering the Climate: History and Prospects.

8) Air capture är tekniskt svårare än den koldioxidinfångning som planeras i samband med kolkraft, på grund av att luftens koldioxidhalt är så mycket lägre än koldioxidhalten i utsläppen från kolförbränning. Air capture-infångning av andra antropogena växthusgaser än koldioxid är i princip tänkbart, men betraktas inte som något lovande alternativ då dessa gaser har ännu mycket lägre halt i luften.

9) Ett annat exempel på moral hazard dyker upp i samband med finanskrisen och statliga hjälpinsatser för att rädda banker: risken finns då att bankerna lockas till fortsatt vårdslöst risktagande eftersom staten ju ändå räddar dem ifall de skulle råka i knipa igen. (Både Klas Eklund och Johan Norberg uppmärksammar fenomenet i sina respektive analyser av finanskrisen, men drar olika slutsatser.)

10) Dock vill jag inte ens på denna punkt vara dogmatisk. Recept på framställandet av massförstörelsevapen är ett exempel där återhållsamhet i informationsspridning kan vara en bra idé. Se t.ex. Jan van Akens artikel i Heredity 2007.

11) Förutom Levitt och Dubner har t.ex. också Björn Lomborg börjat förespråka geoengineering. Vad gäller Lomborg kan vi notera att han, från att (i böcker som t.ex. Global Crises, Global Solutions och How to Spend $50 Billion to Make the World a Better Place) motsätta sig begränsningar i koldioxidutsläpp med motiveringen att det är viktigare att bekämpa malaria, nu har gått över till att motsätta sig samma sak med hänvisning till billigare och bättre metoder att i framtiden hejda den globala uppvärmningen. Är jag orättvis mot Lomborg om jag tolkar honom som att det viktiga för honom är frihet från höga koldioxidskatter, och att den argumentativa vägen dit är av underordnad betydelse?

12) Detta skrivet med fullt medvetande om att placerandet av mig själv i denna kategori kan komma att ifrågasättas av en eller annan läsare.

Recension: Superfreakonomics

Nationalekonomi handlar inte bara om pengar och styrräntor, utan är långt bredare än så. Bredast kan ämnet sägas handla om incitamentstrukturer och optimalt agerande i alla slags sociala sammanhang. Andra halvan av 00-talet bjöd på en rad läsvärda populärvetenskapliga böcker som förklarar marknadstänkande, externaliteter och andra centrala nationalekonomiska idéer med hjälp av (ofta halsbrytande) illustrationer från de mest oväntade sammanhang. Det började med Freakonomics av Steven Levitt och Stephen Dubner (2005), och följdes snabbt av andra storsäljare som The Undercover Economist av Tim Harford (2006) och More Sex is Safer Sex av Steven Landsburg (2007). Med utgångspunkt från dessa tre titlar diskuterade jag nationalekonomi i en uppsats i förra årets höstnummer av Svenska Matematikersamfundets Medlemsutckick, och nu är turen kommen att ta upp Levitts och Dubners aktuella uppföljare Superfreakonomics (2009).

Varför skriva om en bok om nationalekonomi på en klimatblogg? Hav tålamod, kära läsare, det kommer snart att framgå. En ledtråd ges i bokens undertitel; den fullständiga titeln är Superfreakonomics: Global Cooling, Patriotic Prostitutes and Why Suicide Bombers Should Buy Life Insurance.

Steven Levitt är en ung¹ framstående ekonom på University of Chicago, och har nått sina största forskningsframgångar genom att tillämpa nationalekonomiska idéer inom kriminologin. Stephen Dubner är journalist på bl.a. The New York Times, där han i en lång och uppmärksammad artikel i augusti 2003 porträtterade Levitt. Detta blev upptakten till de båda stevarnas samarbete, vilket ledde till bästsäljaren Freakonomics och nu alltså uppföljaren Superfreakonomics. Efter en upplagesuccé som Freakonomics finns alltid risken att författarna lockas att alltför snabbt rafsa ihop en uppföljare i hopp om fortsatt klirr i kassan, vilket är precis vad Levitt och Dubner gjort sig skyldiga till här. Superfreakonomics har visserligen gjort lysande ifrån sig rent försäljningmässigt, men boken är likväl ett tämligen bedrövligt hafsverk.

Upplägget i boken består i att ge det ena exemplet efter det andra på samhällsfenomen - det kan gälla allt från kondomer, bilstölder, njurtransplantationer och läkares handtvättningsvanor till löneskillnader mellan män och kvinnor, givmildhet och sambandet mellan TV-tittning och kriminalitet - där läsaren antas ha en given uppfattning om hur det ligger till, men där författarna kan demonstrera sin briljans genom att påvisa att det i själva verket ligger till på något helt annat vis. Problemet är bara att deras analyser allt som oftast är ihåliga. Det allra första exemplet i Kapitel 1 kan tjäna som illustration. Levitt och Dubner målar upp följande situation:

Du är på fest hemma hos en god vän, knappt två kilometer hemifrån. Kvällen har varit mycket trevlig, kanske främst tack vare de fyra glas vin du druckit. Men nu är det dags för uppbrott. Samtidigt som du tömmer det sista glaset börjar du gräva efter bilnycklarna. Men så kommer du plötsligt på att du efter vad du druckit knappast är i ett tillstånd lämpat för bilkörning.²

Är alla med så långt? Det är livsfarligt att köra bil på fyllan, och det är därför bättre att du går hem till fots. OK?

Dags då för Levitts och Dubners 180-graderskorrigering (enligt ett mönster som skall återkomma gång på gång genom boken). Att gå hem istället för att ta bilen är nämligen i den aktuella situationen rent dåraktigt, ty statistiken visar att det är farligare att gå på fyllan än att köra bil på fyllan - närmare bestämt åtta gånger farligare, räknat i risk att förolyckas per tillryggalagd kilometer. (Skillnaden minskar något om vi väger in risken att orsaka dödsfall för andra än en själv, men inte tillräckligt för att utjämna oddsen.)

Hur kommer då Levitt och Dubner fram till denna överraskande slutsats? Att beräkna (den genomsnittliga) risken för dödsfall i samband med rattfylleri är inte svårt. Det finns utmäkt statistik på antalet rattfyllerirelaterade dödsfall per år i USA. Likaledes utmärkt statistik finns på hur många kilometer bil det körs per år inom landet, och polisens stickprovskontroller tyder på att cirka 1 av 140 kilometer körs på fyllan. Dessa siffror kombineras enkelt till ett bråkuttryck som anger genomsnittligt antal dödsfall per rattfyllerikilometer.

För att få fram motsvarande siffra för fotgängare behöver vi (i) antalet dödsolyckor per år till följd av gångtrafik på fyllan, (ii) antalet tillryggalagda gångtrafikkilometer per år, och (iii) andelen gångtrafikkilometer avverkade i berusat tillstånd. Vad gäller (i) finns åter statistik att tillgå, och vad gäller (ii) anger Levitt och Dubner att genomsnittsamerikanen går i genomsnitt en knapp kilometer ("half a mile") utomhus per dygn.³ Värre är det med (iii) - här finns ingen statistik att tillgå, och författarna får nöja sig med att göra antagandet att andelen avverkade kilometrar på fyllan är densamma för fotgängare som för bilister - 1 på 140.

Är antagandet rimligt? Mig synes det högst troligt att andelen skulle kunna vara betydligt lägre för bilister än för fotgängare, inte minst på grund av det sociala tryck som uppstår på grund av att rattfylleri till skillnad mot fotgängeri på fyllan är olagligt. Men jag har egentligen ingen aning. Och det har inte Levitt och Dubner heller. Deras antagande är helt enkelt gripet ur luften, och deras argument för den överraskande slutsatsen om den relativa farligheten i rattfylla kontra fotgängerifylla blir därmed, enligt GIGO-principen (garbage in garbage out), värdelöst.

Att författarna redan i första kapitlets första exempel går så vilse är naturligtvis inte ägnat att stärka läsarens förtroende för dem. I de därpå följande exemplen åker den analytiska skärpan berg- och dalbana, men för att inte göra denna recension orimligt lång skall jag trycka på fast forward-knappen fram till det avslutande kapitlet, som ägnas frågan om klimatförändringar och åtgärder mot dessa. Här bekräftas dessvärre min bild av boken som ett hafsverk fullt av illa genomförd analys.

Förutom en oursäktligt dålig faktakontroll (med närmast dråpligt okunniga passager som t.ex. "Som pojke fascinerades han [Nathan Myhrvold] så till den grad av lilla istiden att han övertalade familjen att besöka Newfoundlands nordspets - platsen där Leif Eriksson och hans vikingar lär skall ha landstigit cirka 1000 år tidigare")⁴ intar Levitt och Dubner en position som placerar dem rakt i det läger av intellektuell slapphet och körsbärsplockning som med en ofta använd eufemism kallas klimatskeptiskt; ett mer rättvisande ord är klimatförnekande. Men de har ett försåtligt sätt att lägga fram sin arguementation på, som ger dem deniability: en möjlighet att hävda att de minsann inte är några klimatförnekare, och att de verkligen inte motsätter sig idén om en pågående antropogen global uppvärmning. Så här ser deras listiga taktik ut: Först redogör de nödtorftigt (om än onödigt raljant)⁵ för klimatvetenskapens mainstreamposition. Därefter redovisar de ett studiebesök på högteknologiföretaget Intellectual Ventures högkvarter i Bellevue utanför Seattle, och beskriver de ledande personerna där som genier.⁶ Dessa genier får sedan stå för de vanliga klimatförnekarflosklerna, och vi får exempelvis veta att "den ledande växthusgasen inte är koldioxid utan vattenånga" (Superfreakonomics, s 182), att "koldioxid inte är ett gift" (s 183) och att "data från de senaste århundratusendena visar att koldioxidhalterna har stigit efter temperaturstegringarna, inte vice versa" (s 183). Vad dessa tre påståenden har gemensamt, förutom att de ingår i klimatförnekarrörelsens standardrepertoar av slagfärdiga one-liners, är att de alla välvilligt tolkade är sanna samtidigt som de är utformade för att leda till felaktiga associationer om att de skulle tala emot den gängse teorin för antropogen global uppvärmning (jag skall inte här ödsla utrymme på den uttjatade diskussionen kring dessa påståenden/argument, men se min uppsats i Folkvett 4/2008 där jag diskuterar alla tre i de tappningar som Peter Stilbs och några av hans vänner i Stockholmsinitiativet använt sig av). Läsaren bjuds naturligtvis också på den bland klimaförnekare nära nog obligatoriska dosen av förklenande omdömen om Al Gore.

Huvudpoängen med Levitts och Dubners kapitel om klimatförändringar och med deras reportage från Intellectual Ventures är dock en annan än reproducerandet av den vanliga klimatförnekarretoriken. Som de ekonomer de är vill de reda ut vad som är ett ekonomiskt förnuftigt sätt att tackla den globala uppvärmningen. Detta kan synas inkonsekvent - varför skulle man vilja tackla något som man ändå inte tror på? - men motiveras med ett slags försäkringsargument: med okaraktäristisk ödmjukhet medger Levitt och Dubner att det faktiskt kan ligga något i klimatvetenskapens mainstreamuppfattning om en farlig global uppvärmning, och om så skulle visa sig vara fallet så vore det bra att ha tänkt ut lämligast möjliga åtgärdspaket.

Till att börja med dömer Levitt och Dubner ut den av många förespråkade övergången till grön och förnyelsebar energi. En sådan åtgärd, menar de, är för långsam, för dyr och för ineffektiv. Solenergi avfärdar de med följande argument:

Problemet med solceller är att de är svarta, med anledning av att de är utformade för att absorbera solenergi. Men bara 12% av energin blir till elektricitet, medan resten blir till värme, vilket bidrar till den globala uppvärmningen.⁷

Problemet med detta argument är att det rätt och slätt är fel. För det första är förekomsten av värmeförluster inte något unikt för just solenergi, utan gäller all energiomvandling. Om man tar hänsyn till den värmeutveckling som skulle skett om solstrålningen träffar inte solpanelen utan det material bakom (t.ex. ökensand) som skulle ha hamnat i dess väg om solpanelen inte varit på plats, så är värmeförlusten inte stort värre än för kolkraftverk. För det andra är det knappast någon forskare utom den svårt förvirrade Bo Nordell i Luleå som räknar med att den direkta värmeutvecklingen i mänsklig teknologi har annat än försumbar inverkan på det globala klimatet.⁸ För en mer detaljerad diskussion rekommenderar jag RealClimates mycket pedagogiska och läsvärda genomlysning av Levitts och Dubners antisolkraftsargument.

Vad föreslår då Levitt och Dubner att man skall göra i stället? Tillförsel av svaveldioxid till stratosfären. Mänsklig aktivitet har inte bara värmande klimatpåverkan, utan vissa aspekter verkar också nedkylande. Hit hör föroreningar i form av mikroskopiska partiklar, så kallade aerosoler, som ligger kvar i atmosfären och reflekterar bort solstrålning. Om vi pumpar upp en lagom mängd svaveldioxid en slang (upprätthållen av stora heliumbalonger) tre mil upp i luften, så kommer den att ligga kvar mycket längre än de vanliga utsläppen i troposfären, för att på så vis skapa en tillräcklig avskärmning av solstrålning för att kancellera den globala uppvärmningen. Och det hela uppges vara genomförbart till det facila priset av några hundra miljoner dollar om året - en spottstyver jämfört med exempelvis nivåerna på de klimatbistånd till tredje världen som diskuterades i Köpenhamn i förra månaden.

Detta låter ju jättebra. Haken är emellertid att den föreslagna metoden inte löser våra klimatproblem. Mer om det imorgon, i min nästa bloggpost Om geoengineering.

För att ge ett sammanfattande omdöme om Superfreakonomics hittar jag ingen bättre formulering än Paul Krugmans:

Levitt och Dubner ser till att börja med ut att ha gått ned sig i kontraintuitivitetsträsket. Det har länge funnits ett accepterat sätt för politiska och ekonomiska kommentatorer att utmärka sig: att chockera borgerligheten med halsbrytande påståenden som i slutändan likväl är ganska oförargliga. Sådana spetsfundigheter kan föra långt i karriären - men det gäller att veta när det är dags att avbryta. Det är en sak att chockera för chockerandets egen skull i relativt oviktiga kultur- och mediafrågor. Men för den som ger sig i kast med att diskutera frågor som är både viktiga och föremål för seriösa studier, såsom jordens framtid, så gäller det att inte överskrida gränsen mellan det kontraintuitiva och det som rätt och slätt är oförlåtligt fel. Superfreakonomics ser ut att ha passerat denna gräns med råge.

Just så.

Fotnoter

1) Nåja, ung och ung, Levitt är (precis som jag) född 1967. Vetenskapen är ett av få sammahang där 42-åringar ibland beskrivs som unga.

2) Superfreakonomics, s 1.

3) Superfreakonomics, s 3. Även om källhänvisning saknas så låter det på Levitt och Dubner som om de här citerar en känd siffra. Låt gå för det. För en svensk kan siffran låta väldigt låg, men man kan ju gott tänka sig att amerikaner i (ännu) högre grad än vi är soffpotatisar och bilister.

4) Superfreakonomics, s 189. Det finns olika konventioner för exakt vilken tidsperiod som avses med lilla istiden, men ingen som sträcker sig tillnärmelsevis så långt tillbaka i tiden som till Leif Erikssons landstigning (vilken i själva verket ägde rum mitt i vad som kallas den medeltida värmeperioden).

5) Så t.ex. lägger de stort utrymme på 1970-talets varningar om en kommande istid, och förmedlar (det felaktiga) intrycket att klimatvetenskapen då dominerades av oro för global nedkylning (Superfreakonomics, s 165-166). Det underförstådda budskapet är givetvis att eftersom klimatvetenskapen hade fel då så har den antagligen fel idag också.

6) Bill Gates tillskrivs påståendet "Jag känner ingen som jag skulle kalla smartare än [företagets grundare Nathan Myhrvold]" (Superfreakonomics, s 178), och Myhrvold i sin tur säger att medarbetaren Lowell Wood är "en av de smartaste personerna i universum" (Superfreakonomics, s 181).

7) Superfreakonomics, s 187. Argumentet tillskrivs Nathan Myhrvold.

8) Däremot kan det lokala klimatet påverkas - det så kallade urban heat island-fenomenet.

Öppen tråd 3

Plats för frågor funderingar och debatter som inte passar under andra ämnen.








John Bauer-image: released into the public domain

"Klimatskeptikernas läsförmåga har fryst inne"

Uppsalainitiativsmedlemmen Magnus Westerstrand skriver på Newsmill ett svar på den rad av artiklar från Stockholmsinitiativet som dykt upp i pressen för att vi haft några kalla dagar:

Vad säger då forskningen om detta, borde det inte finnas någon koppling mellan den pågående globala uppvärmningen och extremtemperaturer? Inte helt ologiskt så ger ett varmare klimat fler värmerekord och färre köldrekord i förhållande till varandra. IPCC har naturligtvis tittat närmare på detta och poängterar att vi redan kan se en ökning av perioder med väldigt varmt väder och att perioder med väldigt kallt väder minskar. Detta stämmer alltså väl överens med den globala uppvärmningen vi nu upplever.

[...]

Till sist vill jag rekommendera denna lilla filmsnutt som beskriver skillnaden mellan klimat och väder och påpeka att temperaturen ur ett klimatperspektiv fortfarande stiger globalt.

Läs hela artikeln här

Släpp vädret

Det är trots allt fredag så varför inte ta ett varv på YouTube och se på lite bra filmer om väder och klimat?

Eftersom pseudoskeptikerna förutsägbart nog inte slutat påpeka att det blir kallt om vintern kan det vara värt att påminna sig om skillnaden mellan väder och klimat igen.

Klimatförändringarna styr de storskaliga förändringarna som att permafrosten smälter och isarna krymper, här är en bra visualisering av det senare.

"Kylan har stigit klimatskeptikerna åt huvudet"

Uppsalainitiativsmedlemmen Patrik Lindenfors skriver på Newsmill som svar på en av de artiklar från Stockholmsinitiativet som dykt upp i pressen för att vi haft några kalla dagar:

Väder och klimat är förstås besläktade. Klimat är medelvärden och trender beräknade utifrån enskilda dagars och platsers väder. Men väder och klimat är inte samma sak. Att hävda det är att tro att ens egen längd är samma sak som medellängden.

Det här är förmodligen bekant för de flesta. Det borde förstås vara extra bekant för människor som debatterar klimatet. För nog är det lite väl magstarkt att begära att bli tagen på allvar som klimatdebattör om man sedan börjar diskutera vädret? Men det är just vad Jonny Fagerström gör: "I Sverige varnas det i dagens DN för att det kommer att bli tio grader kallare än normalt med ner till minus 44 grader i Särna." Jaha? Och?
...

Fagerströms artikel hade gått att skratta lite generat åt om det inte hade varit för två saker. Dels är klimathotet en allvarlig fråga - det är mycket pengar och många liv som står på spel. Dels är Fagerström medlem i Stockholmsinitiativet (SI) - en sammanslutning mestadels äldre herrar som tror att de kan klimatet bättre än klimatforskarna.
...

Det komiska (tragiska?) med SI är att ingen medlem egentligen är överrens med någon annan, utom förstås i frågan om att forskarna har fel. En person som Fagerström kan få vara med - fast han inte ens verkar kunna skilja en datapunkt från ett medelvärde - bara för att han håller med i kritiken av forskarsamhället.

Läs hela artikeln här

Hans Bergström sprider myter i DN

I en artikel på Second Opinon har Magnus Westerstrand gått igenom de grövsta felen, nedan försöker vi oss på att reda ut fler tveksamheter i Bergströms artikel i DN.

Under rubriken "Efter FN-fiaskot" är Hans Bergström ute och cyklar om klimatvetenskapen i DN. Förutom att poängtera det självklara att det alltid är viktigt att ha ett öppet sinne och kunna tänka nytt hinner Bergström med att påstå att de hundratals på sina områden ledande forskarna inom IPCC sysslar med forskningsfusk. Om man vill göra en snällare tolkning av Bergströms text hävdar han bara att närmare hundra forskare pysslat med forskningsfusk alternativt att bara några personer pysslat med forskningsfusk och de resterande närmare hundra forskarna inte förstår sitt eget forskningsområde. Tillåt oss att anlägga en alternativ hypotes, Bergström har tittat för mycket på FOX-News.

Låt oss först konstatera att efter stölden av mejlen från Climatic Research Unit vid East Anglia-universitetet har de hundratals ledande forskarna i IPCC:s första arbetsgrupp (den om den vetenskapliga grunden) gjort ett skriftligt uttalande där man säger att man fortfarande står fast bakom slutsatserna i IPCC:s fjärde rapport. Låt oss också konstatera att det inte framkommit något från de stulna mejlen som antyder forskningsfusk från någon av dessa hundratals ledande forskare.

Fel 1:

Det gäng som har bildat kärnan i FN:s klimatpanel, IPCC, har agerat på ett sätt som är vetenskapligt fullständigt oacceptabelt. Forskarna i fråga har manipulerat data för att få dem att stämma med deras aktivistiska övertygelse, "to hide the decline" (i temperatur) som det heter i ett av de beryktade mejlen.

Bemötande 1:
Det finns ingen temperaturnedgång att dölja: både termometrar och satelliter visar på en tydlig temperaturuppgång. Vad det handlar om är rekonstruktioner av historiska temperaturer med hjälp av olika så kallade proxies, som trädringar. Vissa proxy-serier baserade på
trädringar från nordliga latituder visar en nedgång de senaste decennierna på 1900-talet, medan den faktiskt uppmätta temperaturen
har stigit. Detta fenomen, som kallas divergensproblemet, finns diskuterat i den vetenskapliga temperaturen minst sedan 1998. (För en översikt, se d' Arigo et al 2008.) Det är alltså ingenting som man har försökt gömma undan.

I det "beryktade mejlet" berättas om hur forskarna vid ett tillfälle har lagt in den uppmätta globala temperaturen (som ju faktiskt har stigit) för de senaste decennierna i en graf med en historisk temperaturrekonstruktion. Det är hela historien.

Fel 2:

De har hellre förstört grunddata än överlämnat dem till det övriga forskarsamhället.

Bemötande 2:
Bergström påstår även att forskargruppen som fått sina mejl stulna ertappats med att förstöra rådata för att förhindra att andra forskare får tillgång till dem, men något stöd för detta finns inte heller. De berörda forskarna har kvar rådata för ca 95 % av stationerna. De stationer vars rådata saknas har bland annat tagits bort eller korrigerats för att de varit placerade i städer och därför visat på en felaktig temperaturförändring. Alla grunddata finns dock kvar vid National Climatic Data Center. Det hela inträffade på 1980-talet.

Fel 3:

FN-gänget har systematiskt sökt hindra att vetenskapliga tidskrifter publicerar manus från forskare med andra data eller slutsatser.

Bemötande 3:
Vi antar att Bergström även här refererar till "Climate-gate"-mejlen. Även om en del hårda ord yttrades om några artiklar så finns det inget som tyder på att någon artikel faktiskt stoppades. Däremot skrev forskarna i några fall egna artiklar som påtalar felaktigheter i de omdiskuterade artiklarna. I ett fall så avgick halva redaktionella ledningen för tidskriften Climate Research i protest eftersom de tyckte att den artikel av de "skeptiska" forskarna Soon och Baliunas (2002) som publicerades där var så undermålig. Se där: en riktigt "peer-review"-skandal, men med "skeptiker" i huvudrollen!

Fel 4:

En forskare i nätverket tog på sig uppgiften att rensa Wikipedia från allt som kunde störa beskrivningen av en unik och katastrofal uppvärmning av jorden. Bland annat utraderade han medeltidens värmeperiod från historien.

Bemötande 4:
Det här handlar förmodligen om fd klimatforskaren William Connolley, ni kan läsa mer om hela historien på hans blogg. Artikeln Medieval Warming Period har aldrig varit borta från Wikipedia.

Fel 5+6:

IPCC-kretsen har brutit mot fundamentala regler för vetenskaplig prövning och diskussion och bör ha förverkat allt förtroende i forskarsamhället. Med sitt nit att låta aktivismen gå före vetenskapen har den gjort stor skada även för FN. En sak är klar: de klimatmodeller som har presenterats av aktivisterna i FN stämmer inte.

Bemötande 5+6:
Att påstå att de hundratals ledande forskarna som ingår i IPCC-kretsen bör ha förbrukat allt förtroende i forskarsamhället så som Bergström gör faller därmed platt och är lika tomt som Bergströms påstående ”de klimatmodeller som har presenterats av aktivisterna i FN stämmer inte”. Att modellerna inte är 100 % riktiga är det ingen som bestrider, ifall så var fallet skulle de inte fortsätta att utvecklas. De utgjorde dock vid publiceringen det bästa vi hade att gå efter när vi försöker anpassa oss till framtiden och de största avvikelserna har hittills varit underskattningar av smälthastigheten hos Arktis is och höjningen av havsytans nivå. Knappast den typ av fel som Bergström menar skadar trovärdigheten. Ny forskning kommer så klart att ge oss bättre modeller.

De färgade linjerna är två kända temperaturserier. Det grå området är där temperaturkurvorna för 95% av de modeller som används i AR4 hamnar. Den svarta linjen medlet för modellerna. Som synes finns ingen signifikant avvikelse. Samtidigt är felmarginalerna av naturliga skäl stora jämfört med förändringen på en så kort tid.

Hmm 7:

Utan Kyotoprotokoll har USA de senaste tio åren gjort lika mycket som Europa med Kyotoprotokoll. Varför? Därför att USA har haft innovationskraften från teknologisk utveckling och motivet att göra sig mindre beroende av importerad olja från skurkstater.

Bemötande 7:
Enligt den här rapporten från UNFCC så har visserligen både USAs och EUs utsläpp av växthusgaser legat förhållandevis stilla under åren 2000-2009. Men då ska man komma ihåg att under det föregående årtiondet, perioden 1990-1999, så ökade USAs växthusgasutsläpp väldigt mycket, med mellan 15-20% beroende på vad man räknar in. EU-länderna som helhet minskade sina utsläpp något under samma period. Dessutom är USAs utsläpp per capita mer än dubbelt så stora som de för EU-länderna. Sedan är ju inte USA unikt när det gäller innovation och teknologisk utveckling på energiområdet. Tyskland är exempelvis världsledande inom vindkraftsutbyggnad och Portugal har den största solkraftstationen i världen. Man kan enkelt konstatera att Koyotoprotokollet knappast hämmar innovationskraft och teknologisk utveckling om det är det som Bergström oroar sig för.

Nytt år, ny modereringspolicy

Nytt år, nya tag! Vi på Uppsalainitiativet inför med omedelbar verkan en ny policy för moderering av kommentarer på vår blogg. Fram till nu har vi varit väldigt generösa med att publicera kommentarer och har accepterat praktiskt taget allt utom rena trakasserier. Från och med nu kommer vi att vara mer restriktiva, och i stort sett bara publicera kommentarer som är antingen

• kortfattade och sakliga kommentarer som direkt berör viktiga punkter inom ämnet för inlägget,
• direkta frågor som vi kan ge snabba och korta svar på, eller
• glada (eller kritiska) tillrop som inte tarvar något svar från vår sida.
  

Denna reform, som säkert kommer att reta en och annan läsare¹, kräver en förklaring:

Uppsalainitiativet är tänkt som en populärvetenskaplig blogg med folkbildningsambitioner. Vi vill försvara ett vetenskapligt förhållningssätt, och efter bästa förmåga redovisa var vetenskapen står (och varför) i frågor som rör klimat och klimatförändringar. Klimatet och klimatvetenskapen är komplicerade saker, och många viktiga frågor är därför ofullständigt utredda; i sådana fall försöker vi ge en så rättvis bild som möjligt av vartåt det vetenskapliga evidensläget som helhet pekar, samt peka ut vad som är osäkert.

Vi har intryck av att de flesta av våra läsare delar vår vetenskapssyn. Dock föredrar en del av våra kommentatorer, snarare än att se till den vetenskapliga litteraturen som helhet, att istället enbart beakta de enskilda vetenskapliga artiklar som bäst synes tala för en på förhand given position² - en position som nästan undantagslöst handlar om att tona ned farorna med antropogena växthusgasutsläpp. Gång på gång har vi hamnat i långa och utdragna ordväxlingar med dessa kommentatorer. Vad gäller våra folkbildningsambitioner blir detta ofta direkt kontraproduktivt, eftersom diskussionerna tenderar att ge en mycket skev bild av det vetenskapliga läget. Åtminstone ytligt sett kan de ge sken av att stå mellan två ungefär lika legitima och vetenskapligt välunderbyggda ståndpunkter.³ Det är framför allt detta vi vill undvika.

Måhända missar vi med vår nya policy en eller annan diskussion som hade kunnat visa sig lärorik. Långt vanligare, enligt vår erfarenhet, är dock att diskussionen hamnar i det slags repetitiva tomgång som vi för drygt ett år sedan, i Uppsalainitiativets barndom, parodierade i bloggposten Om en moppe.

Ett annat skäl till att vi övergår till den nya mer sparsmakade modereringspolicyn är att ordväxlingarna tenderar att ta mycket tid och kraft för oss - kraft som vi skulle vilja lägga på mer produktiva göromål, såsom författandet av fler och mer genomarbetade bloggposter.

Vi tror och hoppas att det stora flertalet av våra läsare kommer att känna sig nöjda med vår ändrade policy, och en bit in på det nya året 2010 kunna konstatera att den resulterat i en (ännu) bättre blogg.

1) Kanske någon rentav börjar tala om "censur" i sammanhanget. Vi kan då trösta denne med att hans/hennes yttrandefrihet knappast är hotad, och att det finns många andra bloggar att kommentera på. Dessutom står det ju vem som helst fritt att starta sin egen blogg (för att på så vis kunna besluta om modereringspolicy helt själv).

2) Åter andra föredrar att ignorera den vetenskapliga litteraturen helt, för att istället förlita sig på bloggosfärisk ryktesspridning, alternativt följa devisen "hellre tänka själv".

3) I värsta fall kan det rentav se ut som om vi i vårt försvar av vetenskap och vetenskaplighet hamnar i underläge, genom den moderna variant av fenomenet "En dåre kan fråga mer än tio visa kan svara" som George Monbiot varnat för: "It takes 30 seconds to make a misleading scientific statement and 30 minutes to refute it. By machine-gunning their opponents with falsehoods, the deniers put scientists in an impossible position: either you seek to answer their claims, which can’t be done in the time available, or you let them pass, in which case the points appear to stand." Monbiot syftar här på muntliga debatter, men samma fenomen, om än måhända något mindre utpräglat, kan också drabba bloggdiskussioner.