Isbjörnen - en bra symbol?

Den globala uppvärmningen illustreras inte sällan av en bild på en isbjörn på ett lösflytande isflak. Men är isbjörnen verkligen en bra art att ha som symbol för klimatförändringarna?


En isbjörn på ett isflak är inte är något konstigt eller alarmerande. Det är inte så att isbjörnar plötsligt börjat fastna på isflak och flyter ut för att möta en säker död ensamma till havs. Tvärtom så är polaris isbjörnens naturliga habitat, så de vore konstigt om man inte såg isbjörnar på isflak.

Därmed inte sagt att isbjörnarna inte har problem.

Organisationen IUCN (International Union for Conservation of Nature) sammanställer varje år en rödlista över tillståndet för de arter som det finns populationsuppskattningar för. Dessa rangordnas av IUCN i följande grupper:

• Försvunnen (RE, Regionally extinct)
• Akut hotad (CR, Critically endangered)
• Starkt hotad (EN, Endangered)
• Sårbar (VU, Vulnerable)
• Missgynnad (NT, Near threatened)
• Livskraftig .

Isbjörnen är för närvarande klassificerad som "sårbar", vilket innebär en den löper en hög risk att bli utrotad i vilt tillstånd. Man beräknar att det för närvarande finns 20-25 000 vilda isbjörnar, så det är inte det låga antalet som föranlett klassificeringen.

_______________________________
Edit: Här stod tidigare fel, grundat på en felläsning i IUCNs rapport om isbjörnar. Det nedanstående stycket är därför rättat.
Istället har isbjörnen klassats som sårbar eftersom antalet isbjörnar förväntas minska med >30% de kommande 45 åren. Orsaken till de minst sagt drastiska framtidsutsikterna är trefaldig: (1) en minskning av isbjörnarnas utbredningsområde, (2) en minskning i antalet isbjörnar som finns inom de områden där isbjörnar fortfarande finns, och (3) en allmän försämring av kvaliteten på isbjörnshabitaten.
Tack till Lena Krantz för rättningen.

Isbjörnar är extremt specialicerade för sitt liv i Arktis. De som har tillgång till havsis året runt kan jaga hela året. Men på de ställen där isen försvinner helt varje sommar får isbjörnarna översomra på land, till största delen överlevandes enbart på sina fett-reserver.

Det är här klimatförändringarna kommer in, eftersom sommarisens utbredning i Arktis minskar. Detta innebär att de isbjörnar som översomrar på land ibland får klara sig månadsvis på sina fettreserver. En studie av isbjörnar i Hudson Bay-området har visat att isbjörnarnas höstvikt stadigt minskat mellan 1980-2004. Fettreserverna är i sin tur avgörande för hur väl en isbjörnshona klarar att föda upp sina ungar. De isbjörnar som löser problemet genom att följa med iskanten norrut får istället mindre yta att leva på.

Isbjörnar uppvisar en mycket långsam reproduktiv cykel. Deras långa generationstider i kombination med sin extrema specialisering gör en snabb anpassning till nya levnadsbetingelser osannolik. Fortsätter sommarisens utbredning att minska kommer därför isbjörnarnas antal fortsätta att minska.

Det förekommer siffror i debatten om att isbjörnarna kan komma att vara utrotade om 100 år. IUCN menar dock att den siffran förutsätter en minskningstakt på mer än 50% på 45 år, så de håller en så pass snabb utrotning för osannolik. En mer realistisk siffra anser de vara en minskningstakt på 30% på 45 år, en siffra som dock inte är det minsta betryggande eller "ofarlig".

Framtidsutsikterna för isbjörnarna är därför inte så ljusa, tyvärr. Orsaken till detta är till stor del klimatförändringarna. Dessa mörka framtidsutsikter delas av många arter. Det finns därför fler symboler att välja på för den som är trött på isbjörnar.

(...om man nu ska fästa tillit till resultat som rapporteras av den globala konspiration som går under namnet "vetenskap"...)

Du kan själv läsa IUCNs studie av isbjörnen här. Du kan också läsa om IUCNs allmänna bedömning av arters känslighet för klimatförändringarna här.

UNT: "Han tar klimatskeptiker i örat"

Upsala Nya Tidning uppmärksammar Uppsalainitiativet

- I ett sunt ifrågasättande håller man samma vetenskapliga kvalitet som den vetenskap man försöker ifrågasätta, säger Anders Martinsson.
Men det tycker han inte att somliga klimatskeptiker gör.

...

Anders Martinsson anser att oseriösa inlägg om klimatet skadar den demokratiska debatten. Han välkomnar en diskussion där skeptiker lyfter fram vetenskapliga belägg.
- Den som argumenterar mot vetenskap och välgrundad fysik är den som behöver försvara sin tes.

Läs hela artikeln här

Arktiska dimmor

Jag tänkte här kort ta upp tre påståenden som kommit från klimatskeptiker kring Arktis och global uppvärmning. Inte för att de är bra argument; tvärt om, de är usla; men det finns intressanta aspekter fysikaliskt, geografiskt och vetenskapsmetodiskt gömda.

"Temperaturen i stora delar av Ishavet har knappt förändrats de senaste 50 åren trots allt tal om förstärkning av den globala uppvärmningen i Arktis."
Det är alldeles riktigt att ytvattentemperaturen i Ishavet är nära nog konstant året om på strax över -2 grader och har varit så under mycket lång tid. Under sommaren har även lufttemperaturen endast ändrats mycket lite inom stora delar av Ishavet sedan mitten av 1900-talet om inte längre. Men skulle inte klimatförändringarna vara som störst i Arktis, vad är det som egentligen händer här?
Ledtråden är ytvattentemperaturen. Temperaturen motsvarar smältpunkten för havsis. Att smälta is kräver mycket energi och temperaturen stiger inte förrän (nästan) all is är smält. Det är det fenomenet som håller saften och Gin och Tonicen kall på sommaren medan isen smälter i glasen. Den smältande isen i Ishavet kyler luften vid ytan och förhindrar ytvattnet att bli varmt.

Under vintern sker motsatsen. När vatten fryser till is frigörs energi. (Samma mängd energi som krävdes för att smälta isen.) Det tillfrysande Ishavet hålls varmt; om nu -1,7 grader är varmt; av den frigjorda energin. Detta värmer också luften närmast ovanför och motverkar avkylningen under polarnatten så länge det finns större fria vattenytor.

Att använda temperaturförändringar i Ishavet som ett mått på klimatförändring är alltså vanskligt. Vad som däremot är en bra indikation är förändringar i utbredning och volym hos havsisen då det är till detta största delen av den tillgängliga energin går. Det är också därför som forskarna följer dessa förändringar så noggrant.

Animation från NASA över isutbredning och tjocklek 2003-2008:


"Vinterisen i Arktis minskar endast med 0,3% per år i snitt. I den takten tar det 300 år innan Arktis är isfritt. Inte några decennier som alarmisterna påstår"
Just det. Det är inte vinterisen utan sommarisen man talar om när man talar om att Arktis är på väg mot att bli isfritt. Sedan vad gäller närmaste decennierna brukar det vara Ishavet kring Nordpolen man talar om.

Men det fel jag tänkte kommentera är beräkningen. Beräkningen är fullständigt orealistisk då Ishavet under stor del av vintern fungerar nästan som en insjö. När isen nått Kanadas och Rysslands kuster i December-Januari kan den endast växa ut i Nordatlanten och ut genom Berings sund. I Nordatlanten möter den också det varma vattnet som förs upp av Nordatlantiska driften ("Golfströmmen") öster om Norge som effektivt motverkar istillväxt. En schematisk bild av isen sedd från ovanför Nordpolen finns nedan. Om isen inte var instängd skulle den växa ner till latituden kring den streckade linjen¹ åt alla håll men begränsningen gör att den endast kan växa ut i ytorna B. Om nu isen skulle krympa från A+C under vintern till A skulle det motsvara en minskning med 46% men från A+B till A är minskningen endast 16%. Denna typ av beräkning blir alltså meningslös för att uppskatta avsmältningstakten.


För att verkligen göra en analys av isminskningen krävs en betydligt mer avancerad metod men ett sätt att få en bättre bild är att se på maximala volymen på isen. Denna är mindre störd av de ge0grafiska begränsningarna då kyla gör att isen växer i tjocklek även om den inte kan växa i yta. Så här ser volymändringen för vinterisen ut senaste åren (källa NASA, MY är flerårig is och FY förstaårsis):


"Satellitmätningarna av Arktis is visar bara utbredningen sedan 1979 men år x (x<1979) seglade y genom nordväst/ost-passagen. Isen kan mycket väl varit mindre då och det vi ser är naturliga variationer."
Detta kallas som bekant anekdotisk bevisföring och är mycket svag. Granskar man anekdoten brukar det i det här fallet visa sig att de var infrusna i en eller flera vintrar eller att passagen var med kraftigt isförstärkta fartyg.

Men man kan göra om anekdoter, i form av enstaka observationer, till vetenskapligt hållbara evidens genom att samla dem och analysera dem med hjälp av bland annat statistiska metoder. Just det har forskare gjort med mängder av observationer från fartyg och meteorologiska stationer. och bilden de får fram är denna:
Det går att med hygglig säkerhet bestämma utbredningen från ca 1900, och även före 1950 var isutbredningen klart större än idag.
Men före 1900 då? Här får vi gå på slutsatser från vad vi vet om temperaturen för norra halvklotet. Den var betydligt lägre än idag åtminstone sedan 1400-talet hur välvilligt man än vill tolka den medeltida värmeperioden. Det är mycket svårt att få ihop med mindre is i Arktis. (Den klimatskeptiker som både vill hänvisa till naturlig återgång från "lilla-istiden" och lite is i Arktis under början av industriella eran torde ta sig en funderare.)

1 Havsisen utanför Antarktis uppför sig mer likt detta vilken är en anledning till dess större säsongsvariationer.

Behöver klimatskeptikerna bemötas?

Syftet med Uppsalainitiativet kan sägas vara tudelat. Å ena sidan har vi våra rent folkbildande ambitioner, där vi i blogginlägg efter blogginlägg (inget nämnt, inget glömt) efter bästa förmåga söker pedagogiskt förklara olika aspekter på klimat och klimatvetenskap. Å andra sidan har vi som bekant också ett tämligen stort fokus på att bemöta desinfomation från olika företrädare för den så kallade klimatskeptikerrörelsen.

Att det första av dessa syften är värt att arbeta med tar jag för tämligen givet. Folkbildning i vetenskapliga frågor är viktigt i största allmänhet, och ännu viktigare i en fråga av så stor samhällelig betydelse som klimatfrågan. Naturligtvis kan man fråga sig vilken betydelse en liten blogg som Uppsalainitiativet kan ha i det stora hela, med i goda stunder något tusental besökare i veckan. Men någonstans måste man ju börja, och många av våra läsare är uppenbart engagerade.

Det jag här vill diskutera är det andra syftet: bemötandet av pseudovetenskap och desinformation. Ibland kan man höra synpunkten att klimatskeptikerrörelsen är (och kommer att förbli) så marginell att det knappast finns någon risk att den får något politiskt inflytande. Det skulle i så fall betyda att bemötande av den klimatskeptiska retoriken inte är så viktigt. Tyvärr tror jag att det är en lite för optimistisk och naiv syn.

För det första kan skeptikerna ha ett indirekt inflytande även om de som explicit ansluter sig till deras syn på klimatet förblir få. För en makthavare som står inför ett svårt beslut om en kostsam eller på annat sätt besvärlig klimatåtgärd kan en halvt omedveten påminnelse i bakhuvudet om skeptikernas retorik få honom att tänka att "det är kanske inte så farligt", och trycka på Snooze för att få slumra åtminstone ett litet tag till. Sistnämnda metafor har jag lånat av vår kommentator Björn, som i en eftertänksam kommentar häromsistens diskuterade denna fara. Jag tror att den är högst reell.

För det andra kan vi se till vilka politiker som faktiskt anammat det klimatskeptiska budskapet. I USA är de inte så få - se t.ex. Paul Krugmans kolumn i New York Times den 28 juni i år (tack Emretsson för tipset!). Och inte heller maktlösa - just nu verkar det dessvärre som om de lyckats sabotera Obamas ambitioner inför klimatmötet i Köpenhamn.

I Sverige är läget, precis som när det gäller konflikten mellan evolutionsbiologi och kreationism, betydligt ljusare (mer upplyst!) än i USA. I Riksdagen har vi bara enstaka klimatskeptiker - vi har den till synes gemytlige Sjuhäradspolitikern Jan Ericson, vi har den Ingemar Vänerlöv som författat en av de bisarraste riksdagsmotioner jag sett och som arrangerade det lika bisarra klimatskeptiska möte i riksdagshuset som jag tidigare refererat, och vi har en eller på sin höjd ett par till. Men hur kan vi känna oss säkra på att dessa pseudovetenskapliga strömningar inte breder ut sig ytterligare? Nu visar det ju sig att vi inte behöver gå längre än till Danmark för att konstatera att ett parti som i senaste folketingsvalet fick mer än 13% av väljarstödet (och som i själva verket tillskansat sig en position där de med sitt främlingsfientliga budskap i hög grad sätter hela landets politiska agenda) går ut med ett öppet klimatskeptiskt budskap. Politiken rapporterade om saken häromdagen den 19 september och den 20 september; Dagens Nyheter gör detsamma.

Fortsatt bemötande av den klimatskeptiska retoriken är enligt min mening viktigt. Men låt oss diskutera saken vidare, både här på bloggen och på vårt arrangemang på ABF:s Klimatforum i Stockholm den 3 oktober.

Och så till sist, för att slippa det tröttsamma missförstånd som från vissa håll i annat fall kommer som ett brev på posten: nej, jag tycker inte att klimatvetenskapen borde undslippa ifrågasättande och kritisk granskning.

Glaciärernas reträtt i närbild

Fotografen James Balog, mannen bakom Extreme Ice Survey, visar glaciärernas minskning på TED. Filmen talar för sig själv.



Läs gärna även om avsmältningen av glaciärer Jorden runt här

Uppdatering: Se även denna video om Himalayas glaciärer

Isminimum i Arktis

Det har blivit dags för isminimum i Arktis. Och tyvärr är årets utbredning det tredje lägsta sedan mätningarnas början. Om man är klimatoptimist kan man se de tre senaster åren som en trend uppåt. Men det krävs inte så mycket statistikkunskaper för att inse att man bör inkludera fler datapunkter om man vill börja tala om trender.

NSIDC (de som utför mätningarna) har följande att säga om saken:

While the ice extent this year is higher than the last two years, scientists do not consider this to be a recovery. Despite conditions less favorable to ice loss, the 2009 minimum extent is still 24% below the 1979-2000 average, and 20% below the thirty-year 1979-2008 average minimum. In addition, the Arctic is still dominated by younger, thinner ice, which is more vulnerable to seasonal melt. The long-term decline in summer extent is expected to continue in future years.

Uppdatering:
Jämförelse mellan klimatmodeller och observationer med 2009 års minimum inlagt:

Uppdatering: Studier av 2009-års sommaris från fartyg i Beaufort-havet visar på ännu mer rutten is än vad som framgick av satellitmätningarna.

Ett väl tempererat brittiskt vin

I at Sir W.Batten's …. and there for joy he did give the company that were there a bottle or two of his own last year's wine growing at Walthamstow, than which the whole company said they never drank better foreign wine in their lives
Samuel Pepys in 1667

Vinet i citatet ovan odlades i Walthamstow, en mil från centrala London. Och just det, 1666* infaller under den så kallade lilla istiden. Bland klimatskeptiker brukar vinodlingen i England anföras som belägg för den medeltida värmeperiodens höga temperaturer, men vin har odlats i England i större eller mindre omfattning sedan anglosaxisk tid. Vinodlingen i England avtog i slutet av medeltiden men det är endast under första halvan av 1900-talet som ingen egentlig vinodling förekommit i England eller Wales. Sedan 60-talet har kommersiell vinodling tagit ordentlig fart i England igen.

Klimatförändringarna efter den varma engelska medeltiden, motsvarande ungefär temperaturerna under mitten av 1900-talet, till den lilla istiden bidrog säkerligen till nedgången under renässansen. Men även kulturella, tekniska och politiska förändringar är viktiga: brottet med den katolska kyrkan som stängde klostren och fjärmade England från kontinenten, liksom merkantilismens protektionism samt tekniska framsteg i att transportera och lagra vin.¹

Man kan konstatera att den enkla argumentationen att medeltida klimatet i England måste varit minst lika varmt som idag på grund av förekomsten av vinodling inte håller och att ingen uppenbar motsättning finns mellan de temperaturuppskattningar som IPCC presenterar och vinodling i England under medeltiden.

Som kuriosa kan nämnas att det idag finns svensk vinproduktion i Flen.

1) History - English Wine Producers
*Den historieintresserade noterar även att det råkar vara året för den stora branden i London.

Radetzkis och Lundgrens granskning av klimatvetenskapen

I Dagens Nyheter den 23 juni i år kunde vi läsa om hur de båda välkända nationalekonomerna Marian Radetzki (en av Sveriges mest kontroversiella och frispråkiga samhällsdebattörer) och Nils Lundgren (tidigare partiledare för Junilistan) granskat klimatvetenskapen och funnit den undermålig. Vi får i DN-artikeln veta att det har uppstått en "religiös sanning om en global uppvärmning med katastrofala konsekvenser", och att "fakta inte visar att mer koldioxid leder till någon farlig global uppvärmning". Sistnämnda slutsats går på tvärs mot den etablerade vetenskapen och är därför sensationell, och samtidigt mycket viktig då den ju, om den är riktig, rycker undan grunden för mycket av den klimatpolitik som är på väg att slå igenom.

En sund skepsis mot sådana sensationella utspel kan gott vara på sin plats. Bör vi rentav avfärda Radetzki och Lundgren med hänvisning till att de blott är ekonomer, utan vare sig utbildning eller tidigare meriter i klimatvetenskap? Nej, jag tycker inte det. Interdisciplinär korsbefruktning är viktigt, men omöjliggörs om vi vägrar lyssna till varandra över ämnesgränserna. Så låt oss i första hand bedöma Radetzkis och Lundgrens utspel på basis av deras argument, snarare än deras meritförteckningar. Problemet för DN-läsaren är emellertid att några argument för den sensationella slutsatsen inte presenteras i artikeln. Istället hänvisar Radetzki och Lundgren till ett kommande nummer av tidskriften Ekonomisk Debatt, ett par månader fram i tiden, där de utlovar att den egna argumentationen skall läggas fram.

Om vi nu tänker oss att Radetzki och Lundgren har fog för sina slutsatser, så framstår deras agerande som tämligen egenartat. Varför nöja sig med att publicera denna vetenskapliga sensation i Ekonomisk Debatt, när de lätt hade kunnat få snabbare och större genomslag i exempelvis någon av de ledande naturvetenskapliga tidskrifterna Nature eller Science? Och med tanke på frågans stora vikt för klimatpolitiken framstår det i mina ögon som direkt oetiskt att hemlighålla argumenten i ett par månader.

Äntligen!

Nu har äntligen Ekonomisk Debatt 5/09 utkommit, och där återfinns Radetzkis och Lundgren artikel rubricerad "En grön fatwa har utfärdats" (fulltextversionen ännu inte tillgänglig på nätet, men den kommer nog). Men inte heller här står att finna någon argumentation som duger som stöd för den sensationella omvärdering av klimatvetenskapen de förespråkar. Istället finner vi den vanliga klimatförnekarretoriken, dystert välkänd, här i Sverige framför allt från Stockholmsinitiativets härjningar.

En läsning av deras artikel ger snabbt vid handen att Radetzki och Lundgren kapitalt har missuppfattat vad som krävs för att gå in i ett annat ämne. Ett självklart minimikrav innan man har möjlighet att kullkasta det andra ämnets centrala landvinningar är att man är någorlunda insatt. Här finns knappast någon genväg förbi det mödosamma införskaffandet av kunskaper på området via samvetsgranna litteraturstudier. Härvidlag fallerar Radetzki och Lundgren å det grövsta. Av allt att döma har de valt att i stort sett ignorera den vetenskapliga litteraturen, för att istället inhämta sina kunskaper på konspirationsteoretiskt dominerade webbplatser som exempelvis JunkScience.com och The Climate Scam, varifrån deras retorik alltför tydligt känns igen. Sedan har de nödtorftigt försökt maskera detta med en referenslista som innehåller det fåtal utvalda vetenskapliga artiklar som de tycker stöder den egna saken, kompletterat med stridsskrifter från ökända forskare som Bob Carter och Fred Singer med starka band till tobaks- och oljelobby, samt en och annan artikel från tidskriften Energy & Environment vilken gör anspråk på att vara vetenskaplig men som inte finns med i ISI:s citeringsdatabas och som kritiserats skarpt bland annat för sina undermåliga refereegranskningsförfaranden (Wikipedia sammanfattar läget).

I en svarsartikel jag författat tillsammans med Klas Eklund och Markku Rummukainen med sikte på publicering i Ekonomisk Debatt 6/09 (väntas utkomma i början av oktober), gör vi relativt utförlig genomgång av Radetzkis och Lundgrens artikel. Tills dess nöjer jag mig med några korta exempel på de bisarrerier som genomsyrar hela deras text:

1. Hockeyklubban

Radetzki och Lundgren uppehåller sig så länge och så ensidigt vid Michael Manns s.k. hockeyklubba (Mann et al, 1998, 1999), att det knappast kan förstås på annat vis än att de missförstått dess roll i klimatvetenskapen, och det på två nivåer.

För det första. Mycket krut har lagts på att granska Manns arbete från 1998 och 1999 – så mycket att den oinvigde lätt kan få intrycket att dess slutsats, att uppvärmningen under 1900-talets sista decennier är unik i ett perspektiv om 1000 år eller mer, faktiskt står och faller med detta enskilda arbete. Men så är inte alls fallet, och det är i själva verket vilseledande och direkt ohederligt att helt och hållet snöa in sig på de eventuella metodologiska brister som Mann et al (1998, 1999) är behäftade med, med tanke på att området under det årtionde som hunnit passera utvecklats starkt och gjort den ursprungliga studien delvis inaktuell. Såväl Mann et al (2003, 2008) som andra forskargrupper – exempelvis Moberg et al (2005) och Osborn och Briffa (2006) – har vidareutvecklat rekonstruktionsmetoder och erhållit nya resultat, vilka bekräftar och preciserar bliden av de senaste decenniernas temperaturuppgång såsom unik i ett 1000-årsperspektiv eller längre. Medan Radetzki och Lundgren står och stampar på samma fläck som deras många bloggande vänner i klimatskeptikerrörelsen, så fortsätter vetenskapens framåtskridande.

För det andra. Teorin om koldioxidens viktiga roll för klimatet står inte och faller med att det sena 1900-talets temperaturuppgång skulle vara historiskt unik. När man läser Radetzkis och Lundgrens, och andra s.k. klimatskeptikers, ältande om hockeyklubban, verkar det som om deras föreställning om hur koldioxidteorin för antropogen global uppvärmning uppkommit ser ut ungefär så här:

Någon gång mot slutet av 1900-talet konstaterade klimatforskarna att, ojdå, värst vad den globala medeltemperaturen gått upp, vad kan månne det bero på? Koldioxidhalten har ju också gått upp, så den är nog boven i dramat. Om vi bara kan bevisa att både koldioxidhalt och medeltemperatur legat stilla i något tusental år, för att sedan plötsligt och samtidigt börja öka kraftigt, då är saken biff.

Om detta vore en korrekt beskrivning av klimatvetenskapens utveckling, då skulle givetvis hockeyklubban vara av helt avgörande betydelse för teorins trovärdighet. Nu ser emellertid det faktiska vetenskapshistoriska förloppet helt annorlunda ut. Koldioxidens växthuseffekt är grundläggande fysik. Effektens storlek i atmosfären skattades experimentellt redan i Svante Arrhenius berömda uppsats från 1896 (i vilken han för övrigt var först också med att spekulera över den mänskliga fossilbränsleförbränningens långsiktiga effekter). Arrhenius lyckades naturligtvis inte få alla rätt från början, men vår kunskap om växthuseffekten har sedan hans tid hunnit få stadga och precision både experimentellt och genom den teoretiska underbyggnad som kvantfysiken erbjuder. När klimatvetenskapens konensus kring tanken om faran med fortsatt ökad tillförsel av kol till atmosfären tog form under 70- och 80-talet, var det på fysikaliska grunder, och långt innan vare sig någon hockeyklubba presenterats, eller någon seriös forskare vågade sticka ut hakan och påstå att den uppvärmning man redan sett var antropogen. När hockeyklubban kom i slutet av 90-talet var det bara som ett av många stycken evidens för något man redan hade klart för sig. Denna händelseutveckling och mer därtill kan den som (till skillnad mot Radetzki och Lundgren) är seriöst intresserad av att lära sig om klimatvetenskapens grunder, ta del av i Spencer Wearts (2008) utmärkta och lättlästa historik The Discovery of Global Warming.

2. Koldioxidens klimatpåverkan

Radetzki och Lundgren tar fasta på att den temperaturökning som koldioxidens växthuseffekt för med sig beror approximativt logaritmiskt på atmosfärens koldioxidhalt. Jag är beredd att överse med att de verkar ha något dimmiga begrepp om vad en logaritmfunktion är (alternativt inte vet vad ordet "procentuell" betyder), och att välvilligt ta del av deras resonemang. Genom att se hur mycket koldioxidhalten ökat sedan början av 1900-talet, och hur temperaturen utvecklats under samma tidsperiod, kan man uppskatta den aktuella logaritmfunktionens parameter, och därigenom bilda sig en uppfattning om hur stor temperaturökning en ytterligare tillförsel av koldioxid till atmosfären kan föra med sig.

Denna enkla metod är i grund och botten sund, men som alltid inom vetenskapen måste man vara uppmärksam på komplicerande faktorer som kan medföra att resultatet blir missvisande. Radetzki och Lundgren ignorerar här två faktorer som har avgörande inverkan på resultatet. För det första har klimatet en stor inneboende tröghet, vilken gör att vi är långt ifrån att ha nått något jämviktstillstånd svarande mot den nuvarande koldioxidhalten. Koldioxidhaltens ökning har gått så fort att uppvärmningen hamnat på efterkälken, och om man inte korrigerar för det så leder uträkningen till en grov underskattning av koldioxidens klimatpåverkan. För det andra har våra utsläpp av aerosoler en nedkylande inverkan på klimatet, vilket döljer en stor del av den uppvärmning som den ökade växthuseffekten fört med sig, och bidrar alltså även det till att uträkningen kraftig underskattar koldioxidens klimatpåverkan.

Genom att försumma dessa faktorer blir Radetzkis och Lundgrens uträkning – som för övrigt inte är särskilt originell i klimatskeptikerkretsar utan tvärtom är populär hos exempelvis de högljudda herrarna i Stockholmsinitiativet – grovt vilseledande. Men på karaktäristiskt maner bekymrar sig författarna inte över detta utan konstaterar nöjt att den pekar i önskad riktning och därmed förtjänar att basuneras ut.

3. Försiktighetsprincipen

Sedan industrialismens barndom har koldioxidinnehållet i atmosfären ökat med en tredjedel, och vetenskapen ger mycket tydliga signaler om att vilka dramatiska följder för klimatet en fortsatt ökning kan väntas ge. I det läget pläderar Radetzki och Lundgren för en business-as-usual-policy som inom loppet av innevarande sekel pekar mot en fördubbling eller möjligen rentav tredubbling av koldioxidhalten jämfört med nuvarande nivå. Flera olika försvar för en sådan politik är tänkbara, exempelvis "det viktiga är vår egen välfärd och inte kommande generationers" eller "vi är teknikoptimister och tror att alla problem vi dumpar på framtiden automatiskt kommer att lösas med nya uppfinningar". Inget av detta anför emellertid Radetzki och Lundgren. I stället åberopar de... försiktighetsprincipen! Försiktighetsprincipen?!? Att kalla en policy som klimatvetenskapens mittfåra varnar kan leda till skenande skogsbränder, kollapsande ekosystem, massutrotningar, utplånade dricksvattenreservoarer och kraftigt höjd havsytenivå för en försiktighetsåtgärd är så bisarrt och bakvänt att jag saknar ord.

4. Havsytenivåhöjning

I deras argumentation för att några katastrofala följder av den globala uppvärmningen inte är att vänta, citerar Radetzki och Lundgren i ett triumferande tonfall aktuell forskning som säger att havsytenivåhöjningen till följd av smältande inlandsisar de närmaste hundra åren inte kan väntas överstiga två meter (se sid 43 i Rummukainens och Källéns utmärkta rapport). Inför denna demonstrativa likgiltighet inför de ekonomiska och sociala risker vi åsamkar fattiga människor i exempelvis Bangladesh, liksom våra egna barn och barnbarn, finns inte mycket att tillägga.

********************
Uppdatering: Lundgren och Radetzki på Newsmill (en förkortad version av deras Ekonomisk Debatt-artikel)
Uppdatering 2: Klas Eklund kommenterar
Uppdatering 3: Nu finns Radetzkis och Lundgrens Ekonomisk Debatt-artikel tillgänglig på nätet.
Uppdatering 4: Och nu finns också min artikel med Eklund och Rummukainen tillgänglig.

Uppsalainitiativet på Klimatforum 2009 x2

Den 3 oktober arrangeras Klimatforum 2009 i ABF-huset på Sveavägen 41 i Stockholm. Uppsalainitiativet är med – klockan 11.00-12.15 modererar Anders Emretsson en paneldiskussion med Olle Häggström, Markku Rummukainen och Sverker Sörlin på temat Att bemöta desinformation i klimatfrågan.

Hela programmet kan laddas ner här (pdf-format).


Den 26-27 september arrangeras Klimatforum 2009 på Drabanten, Bangårdsgatan 13, i Uppsala. Uppsalainitiativet inleder kl 11.15 den 26/9 med ett föredrag av Anders Martinsson på temat Att bemöta desinformation i klimatfrågan.

Program kan laddas ner här (pdf-format)