Vi har glädjen att i samarbete med författaren få publicera Marcus Widengrens artikel i senaste Liberal Debatt. Widengren är liberal debattör och bloggare med intresse för vetenskapsfrågor.
__________________
Liberaler har en lång tradition av rationalism och vetenskapsbejakande. Detta är inte konstigt eftersom det finns en stor mängd empirisk evidens som visar hur ekonomisk frihet och privata äganderätter bidrar till att skapa tillväxt, välfärd och annat som vi människor uppskattar. De senaste åren har dessvärre bilden av den rationella och vetenskapsbejakande liberalismen fått sig en allvarlig törn. Inte minst i bloggosfären där skribenter lätt kan göra sina åsikter hörda för en bred allmänhet. Flera namnkunniga liberaler och libertarianer har anslutit sig till vad som brukar benämnas ”klimatskepticism”. Anledningen till att jag sätter termen inom citationstecken är att jag vill skilja denna företeelse från den vetenskapligt grundade skepticismen. Det är lite oklart vad denna förstnämnda företeelse innefattar, eftersom uppfattningarna bland ”klimatskeptikerna” spretar betydligt. Några förnekar att det sker en global uppvärmning, andra förnekar att människans utsläpp av växthusgaser bidrar till den globala uppvärmningen. Åter andra förnekar att koldioxid är en växthusgas över huvud taget. Allt i en salig röra. Att förneka vetenskapliga resultat och den verklighet som vetenskapen beskriver är dock inte ett helt nytt fenomen ens bland liberaler. George Reisman menar exempelvis i sitt mastodontverk Capitalism att det är en ”grön myt” att ozonskiktet skadas av freoner, uppenbarligen lyckligt ovetande om hur välundersökt och belagt detta fenomen är. I denna artikel avser jag inte att gå in på och bemöta invändningar mot teorin om antropogen global uppvärmning (AGU). Det gör andra bättre än jag. Istället kommer jag att diskutera frågan på en metanivå och fokusera på ”klimatskeptiska” liberalers vetenskapssyn och tveksamma intellektuella hederlighet.
Ett första missförstånd som jag ofta stött på är att det inte råder någon vetenskaplig konsensus i fråga om AGU. Ibland styrks detta argument med listor med namn på vetenskapsmän som tar avstånd från hela eller delar av teorin om AGU. Vad innebär det då att det råder vetenskaplig konsensus i frågan om AGU? Vetenskaplig konsensus innebär inte nödvändigtvis att alla vetenskapsmän inom ett visst område intar samma ståndpunkt. Det kan mycket väl förekomma personer med avvikande uppfattning. Det finns exempelvis erkända vetenskapsmän och akademiker som förnekar evolutionsteorin, som Michael Behe och William Dembski. Här ställs frågan om intellektuell hederlighet på sin spets. Skulle någon liberal med självaktning hänvisa till dem för att förkasta evolutionsteorin? Att det råder vetenskaplig konsensus innebär att vetenskapssamhället har en i huvudsak gemensam uppfattning inom något specifikt område. I klimatfrågan manifesteras detta genom att mer än 40 olika vetenskapssamfund världen över, inklusive alla de största industrinationernas vetenskapsakademier, har uttryckt sitt stöd för AGU. I en färsk undersökning av Peter Doran och Kendall Zimmerman ställdes två frågor till 10 257 geo- och klimatvetenskapsmän. 3146 av dem svarade, vilket är en normal svarsfrekvens vid dylika enkätundersökningar. Frågorna formulerades enligt följande: Har den globala medeltemperaturen stigit, varit densamma eller sjunkit i förhållande till nivån innan 1800-talet? Utgör mänskliga aktiviteter ett betydande bidrag till denna globala temperaturförändring? 90 procent av de svarande uppgav att den globala medeltemperaturen hade stigit och 82 procent svarade ”ja” på fråga två. Intressant nog visade det sig att ju mer insatt och specialiserad den svarande var på just klimatforskning, ju högre blev dessa siffror. Av klimatforskarna ansåg 96.2 procent att den globala medeltemperaturen hade stigit och 97.4 procent svarade ”ja” på fråga två.
Är detta faktum i sig ett giltigt argument för att AGU stämmer? Nej, naturligtvis inte. Skulle någon hävda det så vore det ett felslut. Som i all empirisk forskning är det i slutändan en sammanvägning av den empiriska evidensen och argumenten i sak som avgör. Däremot menar jag att det är en myt att det skulle finnas någon betydande vetenskaplig kontrovers. En myt som hålls vid liv i debattartiklar och på diverse liberala bloggar. Här kan tydliga paralleller till kreationiströrelsen noteras. Strategin är välbekant och leder osökt tanken till kreationisternas ”wedge strategy” och ”teach the controversy”. Strategierna går ut på att försöka underminera allmänhetens tilltro till vetenskapssamhället genom att sprida bilden av att vetenskapssamhället försöker kväsa ny kunskap som utmanar konsensus. Jag hävdar inte att det inte finns någon inomvetenskaplig diskussion i klimatfrågan, där olika delar av teorin kan kritiseras och prövas empiriskt. Det gör det givetvis. För oss lekmän som inte är klimatforskare och som kanske inte ens har någon vetenskaplig skolning är det givetvis svårt att värdera de inomvetenskapliga argumenten och vad dessa argument betyder för teorin som helhet. Om vi däremot tror och godtar att vetenskapssamhället kan ge oss tillförlitlig kunskap om evolutionen, naturlagar och en mängd andra fenomen, så måste man fråga sig på vilka grunder man avfärdar den vetenskapliga konsensusuppfattningen i just klimatfrågan.
Att den överväldigande andelen ”klimatskeptiker” är liberaler gör det svårt att blunda för att ideologiska uppfattningar tycks spela en betydande roll och att den liberala ryggmärgsreflexen efterrationaliseras. Och det är egentligen inte så konstigt. Medvetenheten om den globala uppvärmningen kan i förlängningen leda till politiska beslut som många liberaler ogillar, exempelvis statliga regleringar och skatter. Det är förvisso i det läget en förståelig reaktion när man reflexmässigt försöker förneka den verklighet som vetenskapen beskriver. Att reaktionen är förståelig gör den emellertid inte korrekt eller försvarbar. Ett andra argument som framförs är att klimatforskningen skulle vara politiskt styrd. Ofta är udden riktad mot IPCC som har till uppgift att sammanställa forskningsläget för beslutsfattare. Om man sammanfattar kritiken kort verkar just klimatforskare vara korrumperade och inte riktigt att lita på. Att fler och fler forskare ansluter sig till den dominerande uppfattningen tolkas som ett tecken på grupptryck och konformitet. Det är förvisso möjligt, men det ter sig osannolikt. Det framstår som troligare att det blir successivt svårare att ignorera den ständigt växande empiriska evidensen för konsensusuppfattningen.
När jag som liberal bevittnar hur andra liberaler avfärdar vetenskapliga resultat som inte stämmer överens med vad vi uppfattar som våra ideologiska grunder så kan jag bli lite bedrövad. Den liberala ideologin är förstås viktig, men vi kan inte låta den avgöra vår verklighetsuppfattning. Då är vi inte ett dugg bättre än de socialister som på ideologiska grunder lättvindigt avfärdar nationalekonomisk forskning som inte faller dem i smaken. Den vetenskapsfientliga inställning som vi kan bevittna från många liberaler i klimatfrågan skadar hela den liberala rörelsens trovärdighet. Vi borde vara bättre än så. Slutligen är jag övertygad om att vi liberaler kan erbjuda lösningar på klimatproblemen som är betydligt bättre för miljö och mänsklighet, än alternativen från dem som nu ser en chans att föra in planekonomi och protektionism på dagordningen igen.
Marcus Widengren
__________________
Liberaler har en lång tradition av rationalism och vetenskapsbejakande. Detta är inte konstigt eftersom det finns en stor mängd empirisk evidens som visar hur ekonomisk frihet och privata äganderätter bidrar till att skapa tillväxt, välfärd och annat som vi människor uppskattar. De senaste åren har dessvärre bilden av den rationella och vetenskapsbejakande liberalismen fått sig en allvarlig törn. Inte minst i bloggosfären där skribenter lätt kan göra sina åsikter hörda för en bred allmänhet. Flera namnkunniga liberaler och libertarianer har anslutit sig till vad som brukar benämnas ”klimatskepticism”. Anledningen till att jag sätter termen inom citationstecken är att jag vill skilja denna företeelse från den vetenskapligt grundade skepticismen. Det är lite oklart vad denna förstnämnda företeelse innefattar, eftersom uppfattningarna bland ”klimatskeptikerna” spretar betydligt. Några förnekar att det sker en global uppvärmning, andra förnekar att människans utsläpp av växthusgaser bidrar till den globala uppvärmningen. Åter andra förnekar att koldioxid är en växthusgas över huvud taget. Allt i en salig röra. Att förneka vetenskapliga resultat och den verklighet som vetenskapen beskriver är dock inte ett helt nytt fenomen ens bland liberaler. George Reisman menar exempelvis i sitt mastodontverk Capitalism att det är en ”grön myt” att ozonskiktet skadas av freoner, uppenbarligen lyckligt ovetande om hur välundersökt och belagt detta fenomen är. I denna artikel avser jag inte att gå in på och bemöta invändningar mot teorin om antropogen global uppvärmning (AGU). Det gör andra bättre än jag. Istället kommer jag att diskutera frågan på en metanivå och fokusera på ”klimatskeptiska” liberalers vetenskapssyn och tveksamma intellektuella hederlighet.
Ett första missförstånd som jag ofta stött på är att det inte råder någon vetenskaplig konsensus i fråga om AGU. Ibland styrks detta argument med listor med namn på vetenskapsmän som tar avstånd från hela eller delar av teorin om AGU. Vad innebär det då att det råder vetenskaplig konsensus i frågan om AGU? Vetenskaplig konsensus innebär inte nödvändigtvis att alla vetenskapsmän inom ett visst område intar samma ståndpunkt. Det kan mycket väl förekomma personer med avvikande uppfattning. Det finns exempelvis erkända vetenskapsmän och akademiker som förnekar evolutionsteorin, som Michael Behe och William Dembski. Här ställs frågan om intellektuell hederlighet på sin spets. Skulle någon liberal med självaktning hänvisa till dem för att förkasta evolutionsteorin? Att det råder vetenskaplig konsensus innebär att vetenskapssamhället har en i huvudsak gemensam uppfattning inom något specifikt område. I klimatfrågan manifesteras detta genom att mer än 40 olika vetenskapssamfund världen över, inklusive alla de största industrinationernas vetenskapsakademier, har uttryckt sitt stöd för AGU. I en färsk undersökning av Peter Doran och Kendall Zimmerman ställdes två frågor till 10 257 geo- och klimatvetenskapsmän. 3146 av dem svarade, vilket är en normal svarsfrekvens vid dylika enkätundersökningar. Frågorna formulerades enligt följande: Har den globala medeltemperaturen stigit, varit densamma eller sjunkit i förhållande till nivån innan 1800-talet? Utgör mänskliga aktiviteter ett betydande bidrag till denna globala temperaturförändring? 90 procent av de svarande uppgav att den globala medeltemperaturen hade stigit och 82 procent svarade ”ja” på fråga två. Intressant nog visade det sig att ju mer insatt och specialiserad den svarande var på just klimatforskning, ju högre blev dessa siffror. Av klimatforskarna ansåg 96.2 procent att den globala medeltemperaturen hade stigit och 97.4 procent svarade ”ja” på fråga två.
Är detta faktum i sig ett giltigt argument för att AGU stämmer? Nej, naturligtvis inte. Skulle någon hävda det så vore det ett felslut. Som i all empirisk forskning är det i slutändan en sammanvägning av den empiriska evidensen och argumenten i sak som avgör. Däremot menar jag att det är en myt att det skulle finnas någon betydande vetenskaplig kontrovers. En myt som hålls vid liv i debattartiklar och på diverse liberala bloggar. Här kan tydliga paralleller till kreationiströrelsen noteras. Strategin är välbekant och leder osökt tanken till kreationisternas ”wedge strategy” och ”teach the controversy”. Strategierna går ut på att försöka underminera allmänhetens tilltro till vetenskapssamhället genom att sprida bilden av att vetenskapssamhället försöker kväsa ny kunskap som utmanar konsensus. Jag hävdar inte att det inte finns någon inomvetenskaplig diskussion i klimatfrågan, där olika delar av teorin kan kritiseras och prövas empiriskt. Det gör det givetvis. För oss lekmän som inte är klimatforskare och som kanske inte ens har någon vetenskaplig skolning är det givetvis svårt att värdera de inomvetenskapliga argumenten och vad dessa argument betyder för teorin som helhet. Om vi däremot tror och godtar att vetenskapssamhället kan ge oss tillförlitlig kunskap om evolutionen, naturlagar och en mängd andra fenomen, så måste man fråga sig på vilka grunder man avfärdar den vetenskapliga konsensusuppfattningen i just klimatfrågan.
Att den överväldigande andelen ”klimatskeptiker” är liberaler gör det svårt att blunda för att ideologiska uppfattningar tycks spela en betydande roll och att den liberala ryggmärgsreflexen efterrationaliseras. Och det är egentligen inte så konstigt. Medvetenheten om den globala uppvärmningen kan i förlängningen leda till politiska beslut som många liberaler ogillar, exempelvis statliga regleringar och skatter. Det är förvisso i det läget en förståelig reaktion när man reflexmässigt försöker förneka den verklighet som vetenskapen beskriver. Att reaktionen är förståelig gör den emellertid inte korrekt eller försvarbar. Ett andra argument som framförs är att klimatforskningen skulle vara politiskt styrd. Ofta är udden riktad mot IPCC som har till uppgift att sammanställa forskningsläget för beslutsfattare. Om man sammanfattar kritiken kort verkar just klimatforskare vara korrumperade och inte riktigt att lita på. Att fler och fler forskare ansluter sig till den dominerande uppfattningen tolkas som ett tecken på grupptryck och konformitet. Det är förvisso möjligt, men det ter sig osannolikt. Det framstår som troligare att det blir successivt svårare att ignorera den ständigt växande empiriska evidensen för konsensusuppfattningen.
När jag som liberal bevittnar hur andra liberaler avfärdar vetenskapliga resultat som inte stämmer överens med vad vi uppfattar som våra ideologiska grunder så kan jag bli lite bedrövad. Den liberala ideologin är förstås viktig, men vi kan inte låta den avgöra vår verklighetsuppfattning. Då är vi inte ett dugg bättre än de socialister som på ideologiska grunder lättvindigt avfärdar nationalekonomisk forskning som inte faller dem i smaken. Den vetenskapsfientliga inställning som vi kan bevittna från många liberaler i klimatfrågan skadar hela den liberala rörelsens trovärdighet. Vi borde vara bättre än så. Slutligen är jag övertygad om att vi liberaler kan erbjuda lösningar på klimatproblemen som är betydligt bättre för miljö och mänsklighet, än alternativen från dem som nu ser en chans att föra in planekonomi och protektionism på dagordningen igen.
Marcus Widengren
