måndag 22 juni 2009

Stockholmsinitiativets "vetenskap" - Atmosfärens koldioxidhalt

Professor C-G Ribbing har å Stockholmsinitiativets räkning skrivit om atmosfärens koldioxidhalt på deras hemsida. Det är en hel del skolboksfakta om att kallt vatten löser mer koldioxid och att de naturliga flödena är stora, något jag aldrig hört någon forskare bestrida. Jag förstår inte varför man skulle bestrida dem, det intressanta är trots allt vad som händer då vi pumpar ut koldioxid i atmosfären. Låt oss istället titta på det ”kontroversiella” i artikeln.

”... luftproverna i polarisarna, vilka dock är behäftade med så stora osäkerheter att argumentet inte längre har någon avgörande tyngd.”

Se där, man avfärdar decenniers forskning med en axelryckning, då får man förmoda att man har starka argument för sin sak.

”Det finns i själva verket starka indikationer på att atmosfärens koldioxidhalt till största delen styrs av de mångdubbelt större naturliga flödena och variationerna i dessa.”

Spännande, var är källorna till detta? låt oss ta en närmare titt...

”Nära besläktat med detta är det ofta upprepade påståendet om hur långlivad koldioxiden är i atmosfären. Från IPCC-håll brukar man anföra livslängder på 100 år. Genom att i diagrammet ovan dividera atmosfärens totala kolinnehåll, 775 Gton, med de totala flödena från atmosfären till andra depoter fås livslängden 3-7 år för den individuella koldioxidmolekylen. IPCC’s mångdubbelt större värde avser avklingningstiden för att koldioxidhalten skall återgå till de ovannämnda 285 ppm om det antropogena bidraget upphör. I dessa beräkningar försummas växelverkan mellan de naturliga källorna, och avklingningen blir endast en omvändning av den ökning som skett från 1800- till 2000-talet. En ökning som förutsatts bero på industrialismen. Begreppet “missing sink”, dvs att koldioxidhalten i mätningarna inte ökar i takt med den antropogena tillförseln och de famösa modellberäkningarna, visar att det finns allvarliga problem med IPCC’s modeller. Man har tvingats konstatera att endast ca halva tillförseln “stannar” i atmosfären. En färsk illustration av detta problem med IPCC:s beräkningar för de senaste sju åren ges i figur 2.”

Har inte tänkt uppehålla mig länge vid definitionsfrågan om vad koldioxids livslängd är utan bara kort konstatera att den definition som används av IPCC också finns väl definierad där (sid 552 i kapitel 7) och som Wikipedia skriver om livslängder.

”The atmospheric lifetime of a species therefore measures the time required to restore equilibrium following an increase in its concentration in the atmosphere. Individual atoms or molecules may be lost or deposited to sinks such as the soil, the oceans and other waters, or vegetation and other biological systems, reducing the excess to background concentrations. The average time taken to achieve this is the mean lifetime. The atmospheric lifetime of CO2 is often incorrectly stated to be only a few years because that is the average time for any CO2 molecule to stay in the atmosphere before being removed by mixing into the ocean, photosynthesis, or other processes. However, this ignores the balancing fluxes of CO2 into the atmosphere from the other reservoirs. It is the net concentration changes of the various greenhouse gases by all sources and sinks that determines atmospheric lifetime, not just the removal processes.”

Jag förstår inte riktigt varför Ribbing vill införa en annorlunda definition, det viktiga är i vilket fall hur våra utsläpp av växthusgaser påverkar koncentrationen i atmosfären. Ribbing påstår sedan att IPCC försummar växelverkan mellan de naturliga källorna, vilket inte är något annat än nonsens. Nonsens som dessutom alla lätt kan se genom att läsa IPCC rapporten där man tydligt redovisar hur man räknar med växelverkan mellan de naturliga källorna. (Den intresserade kan också läsa denna nyligen publicerade vetenskapliga artikel på området (pdf).)

Sedan lanseras också en ny tolkning av begreppet ”missing sink” som att det skulle ha något att göra med att modellerna som IPCC använder visar högre koncentrationer av koldioxid i atmosfären än vad vi mäter i verkligheten. För det första är det då värt att säga att variationerna i IPCC:s modeller främst beror på att det är svårt att förutsäga hur mycket koldioxid som i framtiden kommer att släppas ut i atmosfären av oss människor. För det andra kan vi konstatera att påståendet helt enkelt inte är sant. De uppmätta värdena av koldioxid i atmosfären är inte lägre än vad IPCC anger (Se figur nedan). Påståendet som Ribbing kommer med om att ”man har tvingats konstatera att endast ca halva tillförseln ”stannar” i atmosfären.” är inget annat än gammal elementär kunskap som också IPCC har med i sina modeller.


Som bevis för att IPCC har fel hänvisar Ribbing till en "färsk illustration" över koldioxidhalten över de senaste sju åren (figur nedan). Figuren är gjord av C. Monckton, och inte publicerad vetenskapligt. Av en ren händelse råkar Monckton vara känd som en av de större förvirrarna på nätet och därför bör man kolla hans data extra noggrant innan de används. Gör man detta visar det sig att data mycket riktigt är felaktiga och därför inte stämmer överens med figuren ovan. (Data finns här)



Ribbing frågar sig varför det är irrelevant att koldioxidhalten tidigare i jordens historia (för mycket mycket länge sedan) varit högre än idag. Det är givetvis relevant för förståelsen av hur jorden fungerat, det är svårt att förstå var Ribbing vill komma med påståendet.

Handlar då den senaste tidens ökning av koldioxidhalten i atmosfären om naturliga variationer? De korta svaret är nej, men låt oss titta på Ribbings invändningar. Ribbing diskuterar inneslutnings tider och hur snabbt man kan registrera förändringar i koldioxidhalt. Detta är beroende på vart man gör mätningarna och till exempel hur mycket det snöar. Sedan görs invändningen att det kan finnas andra felkällor men detta är inget nytt det kan alltid finnas felkällor då man gör analyser, man får helt enkelt se till att man använder sig av korrekta och utvärderade metoder. Den artikel av Jaworowski som nämns har för övrigt också bemötts vetenskapligt. Jaworowski är för övrigt känd för att ha en hel del felaktiga påståenden rörande koldioxid.

Ribbing diskuterar sedan en figur hämtat från en vetenskapligt artikel från 1983 som jämför olika metoder för att analysera koldioxidhalter. Artikeln är alltså inte gjord för att försöka ge någon bild av den globala koldioxidkoncentrationen. Individuella borrhål kan givetvis vara påverkade av olika processer, artikeln gör heller inte anspråk på att ge den globala koldioxidnivån. Det finns dock jämförelser mellan koldioxidkoncentrationerna på Grönland och Antarktis (till exempel följande artiklar: Atmospheric CO2 concentraion and millennial-scale climate change during the late glacial period, CO2 evolution during the last millennium recorded by antarctic and greenland ice.) Ingen jag hittat motsäger det IPCC säger.

Men det allvarligaste felet Ribbing gör är när han hänvisar till figur 3 (se nedan) i den vetenskapliga artikeln noterar att högsta värdet är mycket över vad som brukar anges för tider före industriell tid.


”Man noterar i detta diagram att praktiskt taget samtliga uppmätta halter är högre än 300 ppm och att högsta värdet är > 700 ppm. I ljuset av dessa resultat förlorar dagens 385 ppm sin ödesdigra karaktär.”

Läser man artikeln får man dock en förklaring till variationer i koncentrationerna, smältlager. Dessa höjer koncentrationen av koldioxid och under figur 3 i artikeln följer figur 4a som ger ett exempel på detta (Se nedan). Det skulle också vara intressant att höra vilken process Ribbing fantiserat ihop som skulle kunna höja den globala koldioxidkoncentrationen så mycket på så kort tid, det skulle alltså krävas en okänd process som vräkte ut bra mycket mer koldioxid än vad vi idag gör genom olja och kol.


Ribbing gör sedan ett liknande misstag när han senare hänvisar till Becks publikation i Energy and Environment, en tidskrift som jag själv aldrig skulle nedlåta mig att publicera i på grund av deras beteende. Beck har snickrat ihop ett eget diagram över koldioxidkoncentrationerna bakåt i tiden (se nedan). Ribbing nämner att kritiken mot Beck har varit hård men avfärdar den också. Jag gissar att det bland annat är denna kritik på RealClimate och Rabett Run där Becks argument fullständigt trasas sönder (om ni inte blir övertygade, ställ gärna frågor om det i kommentarerna). Bland annat är kritiken samma som jag fört fram tidigare. Det finns mig veterligen ingen process som skulle kunna ge så snabba svängningar i koldioxidhalterna i atmosfären. Man skulle bli tvungen att hitta på en ny process som vi inte känner till (vars isotopsignatur dessutom ger samma påverkan som om man eldat fossila bränslen och som förändrar syrekoncentrationen på samma sätt). Ribbing försöker komma undan med att påpeka att flödet av koldioxid mellan olika naturliga källor så som hav och atmosfär är stora, men vi vet till stor del vika fysiska lagar som reglerar dessa processer. Och vi kan inte se att haven eller biomassan förändrats på något sätt som ens skulle komma i närheten av att kunna förändra atmosfärens koldioxidnivåer på detta sätt.


Som om inte alla detta räckte så jämför Ribbing sedan Becks resultat med en faktiskt vetenskapligt publicerad artikel och verkar tro att de visar ungefär samma sak.

”Det är likväl slående att Becks och Kouwenbergs kurvor visar en stark tidsvariation, på just den decennieskala, som Callendar och Keeling uteslöt.”

Jag har aldrig själv sett att Callendar och Keeling uteslutit det Kouwenberg skriver om men kanske finns det någon referens till det någonstans? Nå, Ribbing tycks inte speciellt brydd över den stora skillnaden mellan Kouwenbergs och Becks resultat. Inte heller att van Hoof som citeras senare inte är i närheten av Becks kurvor.

Kouwenberg och van Hoof är i alla fall vetenskapligt publicerade artiklar, de har försökt rekonstruera tidigare koldioxidkoncentrationer genom att analysera klyvöppningar. Men här är det viktigt att hålla koll på skalorna. De variationer som Kouwenberg och von Hoof ser där är förvisso större än de man använt sig av i IPCC men inte alls på någon sådan skala att de skulle kunna förklara den nu kraftigt ökande koldioxidhalten, det gör heller inte författarna anspråk på (läs själva). Artiklarna handlar i själva verket mest om möjligheten att koldioxid också styrt klimatet före industrirevolutionen (också), men inte i sådan skala som nu sker. Det ska också sägas att kritik mot metoden har publicerats där problem med kalibrering och provtagning har påpekats.

Ifall man bara läst Stockholmsinitiativets text får man för sig att forskarna bara ignorerar stora delar av koldioxidvariationerna och hur förändringar i de naturliga systemet kan påverka vårt klimat, så är självklart inte fallet. För den som vill sätta sig lite djupare in i ämnet kan jag rekommendera två nya vetenskapliga artiklar på området:
Contributions to accelerating atmospheric CO2 growth from economic acticity, carbon intensity, and efficiency of natural sinks
och
Anthropogenic and biophysical contributions to increasing atmospheric CO2 growth rate and airborne fraction.
Låt mig citera lite från dessa artiklar.

”The third process is indicated by increasing evidence (P _ 0.89) for a long-term (50-year) increase in the airborne fraction (AF) of CO2 emissions, implying a decline in the efficiency of CO2 sinks on land and oceans in absorbing anthropogenic emissions.”

“The first three of these factors, the anthropogenic drivers, have therefore dominated the last, biophysical driver as contributors to accelerating CO2 growth.”

Vad ska man säga? Inte hjälpte Stockholmsinitiativets nya medlem dem att komma ifrån deras pseudovetenskapliga anda i alla fall.

Se också våra tidigare poster om Koldioxids uppträdande och hur vi vet att de förhöjda halterna i atmosfären beror på mänskliga utsläpp. Eller varför inte läsa Ferdinand Englbeens genomgång i frågan.

söndag 14 juni 2009

"Hur mycket väger ett moln?"


Ett litet tips om en sevärd dokumentär på Kunskapskanalen - "Hur mycket väger ett moln?" En dokumentär om moln, molnbildning och nederbörd som på ett tilltalande sätt spänner från grunderna till intressanta detaljer. Om ni missat den tidigare sändningar så ta chansen natten till onsdag 17/6 kl. 00.00 (Alltså sent tisdag kväll för de kvällspigga.)


Bild: Wikipedia - Moln

fredag 12 juni 2009

Fredagsmys: En medioker motionärs resultatutveckling

Det är inte bara på klimatområdet vi ställs inför svårtolkade tidsserier och liknande data. Nedan har jag tabellerat mina resultat på Göteborgsvarvet (världens största halvmara) det gångna årtiondet. Frågan är bland annat i vad mån en trend kan skönjas, och vad vi i så fall kan dra för vidare slutsatser av det. I ett försök att belysa frågan ur olika synvinklar har jag vänt mig till fyra av Sveriges främsta experter på statistisk tidsserieanalys och bett om deras reaktioner.

2000 - 2.02.01
2001 - deltog ej
2002 - 1.57.38
2003 - 1.56.10
2004 - 1.56.02
2005 - 2.01.19
2006 - 2.00.19
2007 - 1.56.35
2008 - 1.53.50
2009 - 1.54.30




Obs! Obs! Denna bloggpost är författad i satiriskt syfte. Data är riktiga, men expertutlåtandena är fiktiva. De inlägg i klimatdebatten som jag länkar till från de fiktiva utlåtandena är däremot (om jag förstått det hela rätt) inte avsedda som satir.

måndag 8 juni 2009

Fem variationer på en trend

Även bland de flesta klimatskeptiker är uppvärmningen under 1900-talet ett accepterat faktum. Trots detta dyker det upp påstående av typen "Vintern 1877/8 var varmare än vintern 2007/8" som någon slags argumentation i debatten. Kanske för att antyda att variationerna är så stora så att trenden inte är något att bry sig om.
Vi har tidigare tagit upp frågan om signifikansen hos 1900-talets temperaturökning. Här kommer fem variationer på samma tema.
Diagrammen nedan visar åren 1850-20081 sorterade i ökande temperaturordning baserat på:
  • Global medeltemperatur under året
  • Global temperatur december-februari. (Norra halvklotets vinter.)
  • Global temperatur juni-augusti. (Norra halvklotets sommar.)
  • Varmaste månaden globalt under året
  • Kallaste månaden globalt under året
Data kommer från temperaturserien HadCRUT3v. Vertikala axeln visar anomalin, temperaturskillnaden, från normalperioden 1961-90. Horisontella är ordningsnumret i temperaturordning. Längst till vänster är alltså det kallaste året och längst till höger det varmaste.







Föga förvånande kan man konstatera att variationerna ökar om man väljer enstaka topp- eller bottennoteringar eller årstider i stället för hela året. Man ser också att norra halvklotets vinter är den årstid som har störst variation. (Vår och höst har även de lägre variation.)
Men det absolut tydligaste är hur alla serier visar en klar ökning med tiden och hur 1900-talets sista decennier och 2000-talets första toppar listan.

1 Vintertemperaturerna inkluderar vintern 2008/9 övriga fram till december 2008

onsdag 3 juni 2009

Per-Olof Eriksson vilseleder i Ny Teknik

Per-Olof Eriksson, tidigare koncernchef i Sandvik och känd så kallad "klimatskeptiker", besökte i mitten av maj det omtalade riksdagsseminariet med Roy Spencer och Bob Carter. Där inspirerades han tydligen till att skriva en debattartikel i Ny Teknik. I artikeln, med rubriken "Vetenskapen oense i klimatfrågan" uttrycker han – återigen – sina tvivel på IPCC:s slutsatser om klimatförändringarna.

Tyvärr innehåller hans artikel en mängd felaktigheter. Låt oss ta oss an dem i tur och ordning:
Källén hänvisade till datormodeller från FNs klimatpanel IPCC, som visar att jordens medeltemperatur med hög sannolikhet kommer att öka med mellan 2 och 4,5 grader om 100 år om vi slutar att använda fossila bränslen som ökar mängden koldioxid i atmosfären.
Nästan rätt, men IPCC skapar inga modeller själva. IPCC sammanställer forskningsläget. Resultat från klimatmodeller ingår som en del av rapporterna. Dessutom, det scenario i IPCCs sammanställning som har den lägsta temperaturökningen har en ökning av temperaturen på 1,8 grader, men då i medeltal. Scenariot med den högsta temperaturökningen har ett medel på 4 grader. Det som kallas klimatkänslighet, alltså den förväntade temperaturökningen vid en fördubbling av koldioxidhalten, brukar annars ligga mellan 2 och 4,5 grader då man pratar kortare tidsperioder som fram till 2100.

Det har även publicerats fler scenarier efter IPCCs sammanställning. Ett sådant scenario kommer från MIT och bygger på antagandet att inget görs åt våra utsläpp av växthusgaser, vilket i den modellen gav en medianhöjning av temperaturen på 5,2 grader.
Det intressanta är att koldioxid är en relativt mild växthusgas, som endast står för några få procent av den totala växthusgaseffekten på jorden. Den helt dominerande växthusgasen är vattenånga, som gör att jordens medeltemperatur ökat från cirka minus 18 grader, om vi inte hade några växthusgaser alls till dagens 14-15 grader.
Detta är ett faktafel, möjligen resultatet av en visklek "klimatskeptiker" emellan? Har Eriksson någon vetenskaplig publikation som stöd för sina 95 procent, en källa ingen annan har sett? Enligt den etablerade vetenskapen står vattenångan för cirka 60 procent och koldioxid för omkring 25 procent av den "naturliga" växthuseffekten. De 95 procent som Eriksson anför har däremot cirkulerat runt i "skeptiska" kretsar i åratal, utan hänvisning till någon källa eller hänsyn till fakta.
Jorden vore således inte lämplig för oss människor utan växthusgaser. Av denna uppvärmning står vattenånga för cirka 95 procent och övriga växthusgaser för resterande 5. Säg att koldioxiden hittills bidragit med två grader, så förstår du att den inte ensam kan bidra med mer än högst ytterligare en grad.
Eftersom uppgiften ovan är fel blir alla slutsatser som bygger på uppgiften fel, även det här. Resonemanget är dessutom självklart ovidkommande. Om Eriksson verkligen trodde att de tiotusentals personer som ägnat sig år klimatforskning de senaste 50 åren skulle ha missat någon enkel poäng som denna borde han försöka publicera sina tankar i vetenskapligt granskad press, hellre än som en debattartikel i Ny Teknik.
Varför visar då modellerna två till tre grader så hög ökning? Jo, det förklarar Källén och "modellmakarna" med att det finns förstärkningsmekanismer som driver upp temperaturen. Klimatforskaren Roy Spencer, som ägnat sitt liv åt att mäta jordens medeltemperatur med hjälp av satelliter, har kommit till motsatt slutsats. Jorden har tvärtom stabiliserande effekter som motverkar koldioxidens växthusverkan.
Förstärkningsmekanismerna är högst reella och finns väl dokumenterade. Återkopplingen från vattenånga har vi till exempel redan beskrivit i två bloggposter, här och här.
De 10-20 år som gått sedan modellerna lanserades stödjer hans slutsatser. Den faktiskt observerade medeltemperaturen ligger idag klar under vad modellerna har förutsagt. Det är molnbildningen som är svår att förutsäga. Mera moln ger en kallare jord och mindre moln ger en varmare jord. Som fysiker inser jag hur svårt det är att göra datormodeller som förutsäger molnbildning. De energimängder som flyttas runt när vatten avdunstar för att sedan falla ut som vattendroppar i moln är mycket stora också i jämförelse med de strålningsenergier som växthuseffekterna bygger på.
En annan spridd myt är att den senaste tidens temperaturer skulle visa att modellerna är fel. Intresserade rekommenderas att läsa den vetenskapligt publicerade artikeln "Is the Climate Warming or Cooling?" där den myten avfärdas. Det är helt riktigt att det finns stora osäkerheter i klimatmodellernas behandling av moln. Självklart hoppas alla att molnen ska uppföra sig på precis det sätt som gör att den negativa återkopplingen blir stor och omintetgör ut de positiva återkopplingarna, men att hänga upp vår framtid på en sådan chansning vore dåraktigt. Vår okunskap går åt båda hållen: Kanske kan molnen ha en stabiliserande effekt, kanske gör dom de värre än vad vi tror idag.
Själv kan jag inte helt följa forskarnas resonemang beträffande förstärkning eller dämpning. Men när jag vet vilka stora temperaturextremer vår jord varit utsatt för under sin långa historia, inser jag att om vi inte hade stabiliserande effekter till normalvärden, skulle dem för länge sedan ha skenat och utplånat allt liv.
Att positiva återkopplingar dominerar betyder inte nödvändigtvis att temperaturen skenar.

Det är alldeles riktigt att "stabiliserande effekter" existerar: Jordens yttemperatur var till exempel ungefär 60 grader C under livets första stapplande steg trots att solen var cirka 30 procent ljussvagare. Detta brukar kallas "faint sun paradox", när den höga temperaturen med stor sannolikhet orsakades av växthusgaser. Framför allt eftersom att den tidiga atmosfären dominerades av koldioxid, men även metan.

Utan de så kallade "stabiliserande effekterna" och livets uppkomst på Jorden skulle Jorden vara en kopia av Venus, då solen i dag är mycket starkare än för 3,5 miljarder år sedan. Dessa så kallade stabiliserande effekter på koldioxid verkar dock över helt andra tidsskalor än vad antropogena utsläpp av koldioxid gör och det är mycket vanskligt att räkna med att de ska ta hand om den ökade mängden koldioxid som mänskliga aktiviteter har givit upphov till. Planeter strävar inte efter att "stabiliseras" vid det klimat Jorden har idag - inte ens Jorden gör det.

Livet på Jorden som helhet klarar alldeles utmärkt av en temperaturökning. Det blir tyvärr svårt för delar av Jordens befolkning att göra detsamma.
Sådana instabiliteter som IPCCs datormodeller förutsätter hade omöjliggjort livets evolution under jordens långa historia. Bob Carter har ägnat mycket tid åt att studera jordens historia och kunde livfullt berätta om tidigare extremer, som för övrigt för det mesta utgjorts av det vi kallar istid, då vårt land var täckt med flera kilometer is.
Enligt den etablerada förklaringen till istiderna är den primära orsaken till klimatförändringarna periodiska variationer i jordens bana runt solen, så kallade Milankoviccykler. De förändringar i strålningsbalansen som dessa orsakar är dock för små för att ensamma orsaka de stora temperatursänkningarna vid en istid. Positiva återkopplingar från vattenånga, koldioxid, albedo etcetera förstärker den initiala nedkylningen, precis som att vi kan förvänta förstärkningar av den uppvärmning som primärt orsakas av antropogena utsläpp av koldioxid.
En ny istid kommer inom loppet av några tusen år att ställa mänskligheten inför enorma prövningar. Kanske kan en uppvärmning av jorden med någon grad fördröja den katastrofen. Vi vet från historien att livets mångfald alltid har gynnats och kulturen blomstrat när jorden varit varmare, medan köldperioder alltid präglats av missväxt, pest och krig.

Förutsägelsen om en ny istid med den fina noggrannheten några tusen år är långt ifrån självklar och detsamma gäller påståenden om kopplingen mellan köld, pest och krig. Men visst finns det en poäng i att forskarna med större och större säkerhet kan förklara vad som reglerar och kan reglera temperaturen på jorden. I en oviss framtid skulle man kanske kunna använda detta för att både sänka och höja temperaturen på jorden. Till en början gör vi klokt i att inte höja temperaturen på jorden genom att släppa ut mer växthusgaser.

För övrigt känns det konstigt att Ny Teknik, som inte tar in repliker i sin tidning, släpper igenom debattartiklar på denna nivå, tyvärr är det inte första gången det har hänt heller.

måndag 1 juni 2009

Lackmustest för alternativa hypoteser

Det florerar en uppsjö av olika mer eller, oftast, mindre utarbetade alternativ till den beskrivning av den globala uppvärmningen som IPCC och den överväldigande majoriteten av världens klimatforskare utgår ifrån. För att underlätta i debatten lägger jag här fram Uppsalainitiativets lackmustest för alternativa hypoteser.

Klimatvetenskapens beskrivning av global uppvärmning och dess koppling till koldioxidutsläppen utgår från följande grundläggande resonemang:
Till detta kommer påverkan av aerosoler, vulkanism, solintensitetens variation med mera och övriga återkopplingar i klimatsystemet.

De allra flesta alternativa förslag handlar om att mänsklig användning av fossila bränslen med tillhörande koldioxidutsläpp har ingen eller liten påverkan på klimatet. Utifrån detta kan följande klassificering göras:

Rimliga
Hypoteser som med vetenskapliga argument argumenterar för specifika underskattade eller hittills okända negativa (dämpande) återkopplingar eller påverkningar som minskar uppvärmningen i framtiden.
Dessa hypoteser bör tas på allvar och görs så av klimatforskarna. Om hypotesen är korrekt eller inte avgörs av hållbarheten i dess resonemang och resultatet av undersökningar. Ett sådant alternativ är Irishypotesen.

Möjliga
Hypoteser som framför specifik argumenterad kritik mot de grundläggande sambanden ovan och söker visa att dessa är felaktiga.
För att vara värd att undersöka närmare krävs att hypotesen är mycket väl underbyggd med vetenskaplig argumentation. En sådan hypotes måste tackla väl belagda fysikaliska samband och om den är riktig skulle det bli konsekvenser långt utanför klimatfrågan för vår förståelse av världen.

Meningslösa
Alla hypoteser som avfärdar eller ignorerar det grundläggande sambanden ovan. Detta inkluderar alla korrelationshypoteser mellan 1900-talets temperatur och olika fenomen som PDO och Solcykler. Varje hypotes som resulterar i att växthuseffekten av våra koldioxidutsläpp är mycket mindre än den allmänt accepterade måste också söka förklara orsaken till detta.


1) Notera att rapporten är från 1979. De grundläggande slutsatserna kring temperaturökningen har alltså stått sig sedan slutet av 70-talet.