Jag har själv haft anledning att fundera över detta, inte minst då jag flera gånger gjort mig skyldig till personangrepp i klimatdebatten (jag skall ge ett par exempel nedan), och har fått rejält med kritik för detta. Så hur är det egentligen - är mitt handlande förkastligt?
I vissa fall är det lättare än i andra att döma ut personangrepp såsom oförsvarliga. Tag t.ex. det under den senaste presidentvalskampanjen i USA i vissa kretsar populära påståendet att Obama är antikrist. Detta är uppenbart falskt (eller saknar åtminstone varje tillstymmelse till empiriskt stöd), och att söka svärta ned meningsmotståndare med falska påståenden kan inte gärna vara en godtagbar debattmetod. Aningen mer komplicerat att ta ställning till är fallet med tidigare riksdagsledamoten Annika Nordgren Christensens (mp) angrepp på arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) på Newsmill i februari i år. I detta fall synes anklagelsepunkten vara i sak riktig: att Littorin har använt ett snuttenuttigt språk i umgänget på Facebook med sin flickvän. Men vad har detta för relevans i den politiska debatten? Ingen alls, så vitt jag kan se. (Om inte annat så är det ju faktiskt så att de flesta av oss någon gång i förälskelsens rus betett oss en smula genant.) Därför, menar jag, är Nordgren Christensens angrepp inte försvarbart.
Jag vill alltså mena att om inte det två kriterierna sanning och relevans är uppfyllda, så är ett personangrepp förkastligt. Om kriterierna däremot är uppfyllda, så kan angreppet vara motiverat, förutsatt att relevansen är stor nog i förhållande till den skada man riskerar åsamka sin måltavla. Låt mig ge två exempel från den egna praktiken.
På Newsmill den 2 april i år publicerade jag en artikel med rubriken Klimatdebatten och Lars Berns förlorade heder. Mitt budskap i artikeln är att Lars Bern i klimatdebatten tar sig friheten att ljuga som en borstbindare. Att detta är sant kan läsaren lätt kontrollera med hjälp av de källhänvisningar jag anger. Men är det relevant? När en meningsmotståndare ljuger i en sakdebatt måste det rimligtvis vara på sin plats att påpeka detta, så på så vis är svaret ja. Men med tanke på hur mycket felaktigheter och lögner som ventileras på från alla möjliga håll i klimatdebatten, kan det verkligen vara motiverat att ägna en hel artikel åt pseudovetenskapligheter och lögner från en enda person? Ja, det vill jag faktiskt mena. Jag kan hålla med Björnbom och Bratt ovan om att en klimatdebatt utan personangrepp vore önskvärd. Dock är det ännu angelägnare att debatten förs utan lögner, ty att diskutera sakfrågor med en meningsmotståndare som tillåter sig att ljuga friskt är faktiskt helt meningslöst. När en debattör tillräckligt länge spridit den ena lögnen efter den andra förtjänar han att definieras ut ur debatten och inte längre lyssnas på. Det var dithän Lars Bern enligt min mening hade kommit, och jag vågar påstå att min artikel därmed var ett legitimt försök att definiera ut honom ur debatten (tyvärr tycks jag inte ha lyckats fullt ut i detta uppsåt, bl.a. då han så sent som i förra veckan fick breda ut sig i SVT:s Aktuellt).
Nästa exempel. Den 13 maj var jag med som åhörare i ett seminarium med rubriken Global klimatpolitik - vilka är alternativen? i riksdagshuset, arrangerat av riksdagsmannen Ingemar Vänerlöv (kd). Huvudtalare var å ena sidan Erland Källén (en av Sveriges mest framstående klimatforskare) och Svante Bodin (departementsråd i Miljödepartementet), och å andra sidan de båda internationellt kända klimatförnekarna Roy Spencer och Bob Carter. Publiken dominerades av folk från Stockholmsinitiativet och kretsen därikring. Trots Källéns och Bodins hedervärda insatser var det ett gräsligt seminarium, som alltid när vetenskap och pseudovetenskap erbjuds lika utrymme, som om de representerade vetenskapligt lika legitima ståndpunkter. Denna gång var det faktiskt rentav värre än så, bl.a. då Vänerlöv i sitt inledningsanförande inte ens försökte ge sken av neutralitet utan tydligt tog ställning för klimatförnekarlägret, och då den Roland Poirier Martinsson som anlitats som moderator också var tydligt partisk i samma riktning.
Efter de fyra huvudtalarnas anföranden öppnades diskussionen för kommentarer från auditoriet. Så mycket strunt hade yppats från Spencers och Carters sida att det var svårt att veta var man skulle börja, men jag fick i alla fall ur mig en fråga angående Spencers syn på återkopplingar i klimatsystemet och svårigheterna denna ger i att förklara de senaste 400 000 årens istidsväxlingar. När frågestunden började närma sig sitt slut tyckte jag det var dags att försöka ta ett bredare grepp på seminariet, och dristade mig till följande "fråga", som rycktes sönder en liten aning av moderatorn. (Formuleringarna är tagna från mina egna anteckningar från mötet. Den som vill och orkar kan jämföra ordalydelsen med den film som Maggie Thauersköld utan min vetskap spelade in, som dock lider av dålig ljudkvalitet till följd av hennes konstanta tangentbordsknatter.)
OH: This meeting is extremely unrepresentative of current climate science. The organisers (Ingemar Vänerlöv and his friends) have obviously searched hard to find people with scientific credentials who are nevertheless willing to make statements in blatant disagreement with what science actually says. My advice to them is that, next time, in order to make the seminar seem at least a little bit serious, try to avoid inviting speakers who have defended creationism as a viable alternative to evolution...
RPM: May I remind you that this is a question-and-answer session. Is this a question?
OH: It is a piece of advice.
RPM: OK, but make it short.
OH: ...or who are affiliated with the Australian tobacco and oil lobby.
Återigen ett klockrent personangrepp, denna gång riktat mot Roy Spencer och Bob Carter. Och åter är det lätt att kolla att mina påståenden är sanna. Men är de relevanta? Har det t.ex. verkligen med klimatdebatten att göra vad en av debattörerna har för uppfattning om evolution kontra kreationism?
I detta fall menar jag att svaret är ja, och det av åtminstone två skäl. För det första vill jag mena att det finns goda skäl att ifrågasätta det vetenskapliga omdömet hos den som författar en skrift som exempelvis Spencers Testing Truth with an Open Mind.
För det andra avsåg jag med min kommentar att belysa Vänerlövs arbete med att rekrytera föredragshållare. Ett uppenbart syfte med seminariet var att försöka skänka kredibilitet åt klimatförnekarrörelsen genom att bjuda in klimatförnekare som likväl kan ståta med klimatvetenskapliga meriter. Rörelsen ifråga har två känsliga blacks om foten: de anklagas ofta för pseudovetenskap (se t.ex. min egen analys i Folkvett 4/2008), och för att ha samröre med oljelobbyn. Därför torde det ha varit angeläget för Vänerlöv att hitta talare som varken hade sådant samröre, eller hade profilerat sig på något område som rimligtvis bör vara känt som pseudovetenskap även för den som råkar ha en blind fläck för sådan just på klimatområdet. Att Vänerlöv misslyckats med detta tyder på en skriande brist på klimatvetenskapligt meriterade klimatförnekare som inte komprometteras vare sig av annan slags pseudovetenskap eller av band till oljelobbyn. Detta, vill jag mena, säger en hel del om klimatförnekarrörelsens trovärdighet.
Jag har här försvarat mina personangrepp på ett principiellt plan. Döm själva. Men det finns en annan mer pragmatisk aspekt på det hela, nämligen att folk är så vana vid att oreflekterat döma ut personangrepp, att sådana riskerar att bjuda in till enkla one-liners från meningsmotståndare (som t.ex. signaturen Labbibas kommentar - "Jag hoppas att de politiker som var där uppfattade Olle Häggströms självmål. När argumenten tryter och personangreppen ersätter dem, då borde ALLA reagera!" - på bloggen Moderna Myter). En svår avvägning, och jag är ärligt talat inte säker på om jag handlat på klokast möjliga vis ur denna synvinkel.
DN recenserar idag tre böcker om Klimatförändringens vetenskapshistoria och fokuserar på pionjären Guy Stewart Callendar. Han var den förste att koppla ihop ökande koldioxidnivåer med klimatförändringar. I ett flertal artiklar från 1938 fram till sin död 1964 argumenterade han för kopplingen mellan koldioxidutsläpp och klimatförändringar.
The New York Times 28 oktober 1956
